Kunskapsteori
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alltet eller Världen kan ses som en sfär.
Om metafysisk solipsism råder är jag denna sfär, jag är alltså Världen, Allt som finns. Jag är allsmäktig.
Om jag däremot inte är allsmäktig så råder realism. Jag är en delmängd i sfären, säg en liten sfär (i den stora sfären).
Några mellanformer, där jag både är allsmäktig och del av Världen, finns inte, eftersom det inte går att både vara och inte vara sfären, vilket förstås förutsätter att kontradiktionsprincipen gäller i Världen, nämligen just att något inte både kan vara och inte kan vara, inte både är och inte är, vilket förstås kan ifrågasättas, och så görs av exempelvis religiösa, för annars kan givetvis Gud inte både vara Allt och samtidigt vara del av Alltet, kanske i form av Jesus, vilket förstås förutsätter att Jesus är Gud.
Om Jesus inte är Gud, är Jesus en del av Gud eller Världen på precis samma sätt som allt annat i Världen, vilket förstås inte gör Jesus till någon gudom.
Om naiv realism råder så äger jag (genom mina fattningsförmågor) direkt och säker tillgång till det som finns bortom min lilla sfär, mina uppfattningar om det som jag uppfattar existera bortom min lilla (medvetande)sfär är, eller kan åtminstone bli, korrekta.
Om däremot representationalistisk realism eller kunskapsteoretisk solipsism råder så äger jag inte direkt och säker tillgång till det som finns bortom min lilla sfär, eller annorlunda uttryckt till vad som gäller i den fysiska (objektiva) verkligheten. Jag har endast representationer av den fysiska verkligheten eller mina medvetandetillstånd att tillgå, vars koppling eller korrelation till den fysiska verkligheten jag inte har den minsta aning om.
Min fattningsförmåga kan aldrig med någon som helst sä-kerhet sluta sig till något om vad som gäller i den fysiska verkligheten.
I extremfallet kan det vara så att det jag uppfattar i den fysiska verkligheten i verkligheten är något fullständigt annat, kanske ingenting, och jag kan då hur jag än forskar aldrig med någon som helst säkerhet få reda på hur det verkligen förhåller sig.
Detta senare vänder sig den kritiska realismen emot, i nära överensstämmelse med den naiva realismen, på så sätt att även om jag kanske inte ska lita på min direkta uppfattning om vad som gäller i den fysiska verkligheten så äger jag genom forskning möjlighet att erhålla en korrekt uppfattning om den fysiska verkligheten.
Jag äger möjlighet (genom min fattningsförmåga) att så att säga tränga bakom (bortom) mina sinnesförnimmelser för att "se" den fysiska verkligheten.
Om jag är allsmäktig har jag fullständig kontroll över all tid och allt rum. Om jag är allsmäktig är jag dock omedveten om detta, eftersom det för mig synes finnas mycket jag inte äger makt över, särskilt historian.
Med tiden kommer jag kanske att erfara min allmakt, vilket betyder att jag då skulle kunna göra mig själv idag medveten om detta (eftersom jag är allsmäktig), så att jag då också idag skulle vara medveten om min allmakt, och förstås då också kunna utöva min allmakt redan idag.
Men möjligt är att mitt framtida jag väljer att inte upplysa sitt historiska jag om sin allmakt, varför jag idag på grundval av min känsla av maktlöshet i förhållande till Alltet inte kan sluta mig till att jag inte är allsmäktig.
Det kan alltså förhålla sig så att jag ännu bara inte är medveten om min allsmäktighet, inte har erfarit, utövat den, den ligger än så länge slumrande inom mig (som potential).
Allmänt sett går det alltså inte att utesluta att jag är allsmäktig, att metafysisk solipsism råder, vilket åtminstone för mig känns otillfredsställande, vilket vidare ställer frågan hur man analytisk ska gå tillväga för att åtminstone kunna fastslå att metafysisk solipsism inte råder.
Det enklaste sättet är förstås att helt enkelt (ad hoc) anta att så är fallet, men det är analytiskt helt otillfredsställande.
Men svaret ligger förstås i antagandet av vissa grundprinciper, såsom exempelvis kontradiktionsprincipen.