Kort parodi i Tchad
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi har en regering som varje år gladeligen spenderar över 30 miljarder på bistånd med litet av uppföljning och kontroll, 10 miljarder som kommunalt stöd för nyanlända invandrare (varav 80% utan flyktingskäl enligt FNs definition) plus en mängd andra bisarra utgifter och stöd. Eftersom det i sådana frågor gäller tanke- och yttrandeförbud finns det därför få om någon som dristar sig att ifrågasätta hur försvarsministern och finansministern kan ha skäl att dra tillbaka truppen i Tchad för i sammanhanget ynka 0,3 miljarder. Och därigenom vända tiotusentals flyktingar ryggen.
Solidaritet prissätts uppenbarligen efter en politisk korrekthet där militära insatser för fred och skydd av ett utsatt folk inte ingår. Biståndspengar stoppas i fickorna hos krigsherrar och korrupta politiker och ingen vågar reagera. Finns det inget mod i Alliansen att ifrågasätta eller slakta dessa heliga kor kravmärkta (s), (v), (mp)? Finns det ingen i regeringen som kan sätta ner foten och deklarera att uppgiften är inte att stryka Peter Eriksson eller Kalle Larsson medhårs utan att ta beslut som man med stolthet kan se tillbaka på? Och som säkerligen uppskattas av alla de som med arbete och skatter betalar notan. För att inte tala om flyktingarna i Tchad.
För att skydda flyktingar, se till att livsmedelshjälp och sjukvård kommer fram krävs mycket ofta militära trupper. Det är en parodi när Sverige pumpar ut 30 miljarder i bistånd ofta till korrupta regimer och samtidigt vägrar anslå en del av dessa miljarder till de egna militära internationella insatserna. Insatser som är nödvändiga för att den humanitära hjälpen ska nå fram. Biståndsminister Gunilla Carlsson vädrar försiktigt tanken att kunna anslå medel när det gäller minröjning utförd av militär personal. Vad som är "finare" med denna minröjning jämfört med direkt skydd av kvinnor och barn mot övergrepp har man svårt att förstå.
Det räcker inte att vår statsminister ser bekymrad ut. Tchads befolkning med hundratusentals flyktingar som skändas och svälter såg hellre en statsminister som gav herrarna Borg och Tolgfors och Gunilla Carlsson klara direktiv att lyfta blicken från budgetsiffrorna, omfördela där så behövs och låta åtgärder gå hand i hand med de storvulna uttalandena. Men det kanske vore för mycket begärt av en "lyssnande ledare" som uppenbarligen inte inser att detta lyssnande är av intet värde om det inte omsätts i beslut och handling. Eller finns det ett informellt ledarskap med Borg i spetsen?
Till slut men i en annan debattartikel något om försvarets "eviga" 40 miljarder vilka i reala termer och i tysthet reduceras år efter år. Inte minst intressant med tanke på de internationella insatsernas krav på en allt större andel av försvarsbudgeten och den politiska viljan och modet att möta dessa krav.