Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en insändare i Gotlands Allehanda berömmer Gunnar Tinge Länsstyrelsens civilkurage. Det må han gärna göra. Tinge anser att kritik av tjänstemän är fegt och lite av att skjuta på sittande fågel. Att kritisera företagare går däremot bra, och att dessutom komma med ogrundade beskyllningar om gräddfiler, slutna rum och alldeles för lågt pris är ingenting som bekymrar Tinge. Han tycker vidare att "Skattebetalarna har rätt att få ut mesta möjliga ersättning för sina tillgångar". Dessa tillgångar förvaltades under lång tid av Gunnar Tinge som då var tjänsteman och chef för fritidsförvaltningen i Gotlands kommun. Hur utvecklade Tinge då skattebetalarnas tillgångar i form av allas våra campinganläggningar. Enligt min uppfattning inte alls. Jag grundar min uppfattning på följande jämförande fakta.1976 köpte jag Kneippbyn för lånade pengar. Huvudspåret var att utveckla camping och övrig turism. Det var väldigt tuffa år i början och Tinge konkurrerade hårt med Gotlands bäst belägna campingar Norderstrand och Snäck. I dag kan vi se utfallet. Kneippbyn omsätter över 40 miljoner och har 230 säsongsanställda ungdomar samt 14 helårsanställda. Naturligtvis kunde Norderstrand och Snäck ha utvecklats lika bra eller bättre om Tinge menar allvar med sitt käcka påstående att "skattebetalarna har rätt att få ut möjliga ersättning för sina tillgångar". I stället lät han anläggningen förfalla till öststatsstandard. Affärsidén var att leva på rost och röta. Kommunen förlorade pengar varje år och värdet på campingarna sjönk. Marken är fortfarande värdefull men inte som camping - det har Tinge själv sett till genom att dra "bad will" över all gotländsk camping.Nog är det lite märkligt att Tinge först nu vaknar till liv och oroar sig för allas våra tillgångar. Lite väl sent, men tack i alla fall för omtanken.
