Klimatsmart - budord för skuldtyngda samveten
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Al Gore och klimatmodellbyggaren James Hansen har med hjälp av världens medier framkallat näst intill en masspsykos i vår del av världen. Forskarnas generella försiktighet står i bjärt kontrast till de skräckbilder som ständigt målas upp av kampanjmakare som till exempel herrarna i Tällberggruppen som utvecklat något som liknar ett hatiskt förhållande till grundämnet kol, det ämne som är utgångspunkten för allt liv på Jorden.
Att vi likt drunknande klamrar oss fast vid klimatfrågan och låter den genomsyra hela samhället beror förmodligen på att vi västerlänningar har dåligt samvete för efterkrigstidens miljöförsyndelser.
Vi är övertygade om att vår livsstil inte är långsiktigt hållbar, speciellt inte om Asiens alla miljarder skulle ta efter oss. Vårt dåliga miljösamvete utnyttjas skickligt av den gröna fundamentalismens svällande industri som säljer oss sin botgöring.
En stor och snabbt växande skara aktivister lever av medel insamlade till förment förmån för vår sjuka och feberdrabbade planet. Dessa organisationer kan vi för enkelhetens skull kalla Eco-lobbyorganisationer, eller ELO.
En ELO bedriver politisk lobbyverksamhet samt opinionsbildning och rådgivning med utgångspunkt från frågeställningar som rör miljön. Rollen som "världens frälsare" är självpåtagen och utgår inte från något mandat från samhällets demokratiska institutioner. Flera av dessa företag tar även emot ansenligt ekonomiskt stöd från såväl EU som det svenska samhället. Trots det stora inflytande som ELO numera har, saknas former för att utkräva ansvar av dem som bedriver verksamheten.
Även företrädare för näringslivet har upptäckt vinstpotentialen i att profilera sig som klimatneutrala eller klimatsmarta. Vad det egentligen betyder vet ingen. Men plötsligt vill alla vara det. Överallt poppar det upp klimatkonsulter som ska hjälpa alla dessa klimatmedvetna företag att minska sitt avtryck på miljön och därigenom förhoppningsvis göra intryck på konsumenten.
Och vi, ängsliga och engagerade konsumenter, gör vårt bästa för att leva rätt och rådigt, precis som religiösa grupper alltid gjort och gör. Pliktskyldigt byter vi till kvicksilverstinna lågenergilampor. Vi släcker lampan till förmån för värmeljus tillverkade av paraffin. Vi skrotar vår halvgamla bil och investerar i en ny miljöbil, vars tillverkning kräver en hel mängd extra energi och andra råvaror. Vi kör våra miljöbilar på drivmedel tillverkade av bioråvaror som leder till ökande skövling av Jordens sköra ekosystem. Vi handlar ekologisk mat, som i själva verket är betydligt sämre för miljön än vanliga livsmedel och som bidrar till ökad svält bland världens fattiga. I spåren efter vårt klimatsmarta leverne sprids Eco-imperialismen och ökar spänningarna i en redan orolig värld.
Ganska snart kommer vi att blir varse att våra ansträngningar inte har ens en marginell inverkan på vare sig atmosfärens koldioxidhalt eller klimatet, och att de måttligt höjda halterna koldioxid kanske bara är bra för livet på Jorden. När det inträffar kommer förtroendet för denna typ av kampanjer att vara ruinerat en hel generation framåt. Då människors engagemang verkligen behövs för att möta reella miljöhot, är risken stor att engagemanget dött.