Kärlek, lappsjuka och grekisk ringdans
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lappsjuka!
Det har ju gått en tid sedan jag bestämde mig för att sälja min fina lilla gård och jag har inte ångrat mig. Tvärtom. Min längtan efter att få utforska och leva i något nytt blir bara starkare. Jag är inte bra på långsamma processer. Har aldrig varit. När jag bestämt mig för något vill jag att det ska ske nu.
Jag tänkte skriva "nyss", men den tiden tror jag är över. Inte som begrepp betraktat, utan som den tid i livet när jag av otålighet hastade igenom processer så snabbt att jag liksom tappade bort lite av mig själv på vägen. Nu är jag med, hel och hållen. Och det får ta den tid det tar.
Men - det är det här jag vill komma till med mitt prat om plötslig panik - den här delen av processen är himla jobbig. Jag har ju bestämt mig. Visionen ska bli verklighet. Jag ska sälja. Jag ska flytta. Jag ska bo i innerstan. Jag ska få ett till stora delar nytt liv - och inte ett endaste dugg är klart och i princip allt ligger bortom min kontroll.
Eller, sagt med hjälp av Tears for fears: It’s under my skin, but out of my hands.
Hm.
Trodde alltid jag skulle premiärcitera den frasen i något kärleksrelaterat sammanhang.
***
Apropå kärlek så vore det himla trevligt att vara förälskad. Jag saknar det. Kärlek, närhet och tvåsamhet. Jag tänker inte ägna mig åt schablonmässig självömkan eller bitterhet, för jag känner ingetdera. Däremot förundras jag ibland, på ett förhoppningsvis lagom ödmjukt sätt, över hur sjutton det kommer sig att ingen man - som också är singel - till fullo har insett vilken förträfflig och mestadels underbar människa jag är.
Dejt, någon?
***
Skruttbilen, vars växellåda skar mellan Norrland och Nynäshamn, har fått en andra chans. Min plan är nämligen att, när jag säljer gården, köpa en med mina mått rätt najs bil. I den planen ingår att skrutten ska leva ett tag till. Så. Efter konstgjord andning i form av ny (nåja) låda från alltid lika tillmötesgående Eddy i Buttle, tuffar den nu på som om inget har hänt.
Det är nästan så man blir förbannad. Jag väljer att vara glad och tacksam.
***
I lördags var jag på en mycket trevlig tillställning i Fröjel. Människor, musik och mat flödade, medan regnet begränsade sig till ett kortlivat duggande. Under aftonens gång uppstod dock plötsligt en viss oro, då gårdens enda korkskruv försvann.
"Ingen fara", sade jag och fiskade upp en ur handväskan. Ja, vad då? Never leave home without it, typ.
Andra bra att ha-grejer jag bär med mig: hundbajspåsar, syetui, skoputs, superlim, tamponger och, självklart, mobil och kontokort.
***
Nu har jag ätit sushi på nygamla innerstadskrogen! En gång där, en gång i påse. Båda tål med råge att repriseras.
För övrigt har jag också, om jag under en blöt krogafton förstod saken rätt, gjort en intresseanmälan till en kurs i grekisk ringdans. Ja, något ska man ju göra när man blir stadsbo och inte längre vaknar och somnar omgiven av underbar natur, närlevande djur och en oändlig mängd sysslor.
Hm.
Vad är motsatsen till lappsjuka?