Min främsta uppgift som biståndsminister är att se till att vi bekämpar fattigdomen så effektivt som möjligt. Eftersom fattigdomsbekämpning är det överordnade målet i Sveriges politik för global utveckling, som samtliga riksdagspartier står bakom, ska vi föra en levande debatt om hur vi bäst arbetar mot detta mål. Sverige har liksom 190 andra länder skrivit under FN:s millenniedeklaration, där vi åtar oss att arbeta för att halvera fattigdomen till år 2015. Regeringen gör bedömningen att det är möjligt att förverkliga detta mål om rätt insatser görs.
Fattigdom handlar inte bara om pengabrist och kan därför inte enbart bekämpas med pengar. Den som vaknar hungrig varje dag, som ständigt lever i rädsla för övergrepp och våld, som saknar arbete och makt över sitt eget liv, som inte kan sända sina barn till skolan och inte har tillgång till vård är fattig. Mot sådan fattigdom hjälper inte bara pengar.
Att bekämpa fattigdom handlar mest av allt om att skapa trygghet. Som det ser ut idag hotas utvecklingssamarbetet i många delar av världen av bristen på säkerhet. Det hjälper inte att Sverige satsar biståndsmedel på att ge flickor i Afghanistan möjlighet att gå i skolan om ingen vågar gå dit av rädsla för att dödas. Det hjälper inte att kvinnor i Darfur får möjlighet att försörja sig själva om de riskerar att bli våldtagna när de skall gå och hämta ved. Och det hjälper inte att vi bidrar till humanitära insatser i de palestinska områdena om säkerhetsläget gör att hjälpen inte når de som behöver den.
Det är därför som jag vill ta initiativet över den bredare utvecklingsagendan och öppna för en diskussion om vad som är och skulle kunna vara bistånd. OECD-kommittén, som i konsensus beslutar om kriterier för bistånd (DAC), bestämde man 2005 enigt att frågan om att utvidga de så kallade DAC-kriterierna skulle diskuteras vidare vid det toppmöte som ägde rum i mars i år. Vid detta marsmöte öppnade den svenska regeringen dörren för en sådan diskussion, för att vi ser det som viktigt att tänka nytt kring hur fattigdomen kan bekämpas och halveras till 2015.
Efter att ha rest i såväl Afghanistan som Darfur tycker jag att det vore rimligt att kunna genomföra humanitär minröjning med militär personal. Det är rimligt då det ibland är den enda möjligheten att få minorna bortröjda. På samma sätt är det i många länder önskvärt att kunna utbilda polis och militär i mänskliga rättigheter. Biståndspengar bör kunna användas till sådana ändamål, som ju i grunden skapar förutsättningar för fattiga människor att få mat och makt och trygghet.
Vi måste våga se fattiga människor som människor med behov precis som vi. Att bortse från att säkerhet och utveckling hör ihop är att blunda för de fattigas verklighet. Jag gläds därför åt att samtliga partier i Sveriges riksdag står bakom en politik för global utveckling som slår fast att utveckling förutsätter ett gott säkerhetsläge, och som utgår från att människor, även om de är fattiga, är aktörer med vilja att utvecklas och inte mottagare eller offer.
I en värld där tio miljoner barn dör varje år före fem års ålder får vi aldrig sluta att söka efter de mest effektiva sätten att kämpa mot den fattigdom som varje dag hindrar en miljard människor från att få ett värdigt liv.