Jakten på fildelare blir inte rättsligt säker
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det första saknar åtgärderna alla proportioner. Personuppgifter är känsliga saker - så känsliga att om polisen idag vill göra en liknande efterforskning måste de ha ett domstolsbeslut bakom sig, och det misstänkta brottet ge fängelsestraff. Men dessa uppgifter ska nu utan vidare kunna lämnas ut till privata storföretag! Dessutom innebär lagförslaget en ordentlig sänkning av rättssäkerheten, då det inte finns någonting säger att det är abonnemangets ägare som fildelat. Ett IP-nummer kan delas av ett stort antal personer! Jakten på några fildelare kan aldrig vara så mycket värd att den berättigar införandet en privatpolis och en privat rättskipning i Sverige.
För det andra hävdas det ofta i media att Sverige har en skyldighet gentemot EU att införa fildelningslagen, för att kunna leva upp till IPRED-direktivet. Detta är felaktigt. Tvärtom konstaterade EG-domstolen 29 januari 2008 att medlemsländerna inte är tvungna att införa lagar av detta slag. Det är märkligt men talande att regeringen inte öppet står för sin hårda linje, utan skyller på EU.
För det tredje används i debatten en retorik som går ut på att Sveriges musiker står bakom lagförslaget, eftersom de skulle vara fildelningens förlorare. Det är inte sant! Förlorarna är inte musikerna (med undantag får ett fåtal "stjärnor"), utan en musikindustri som i decennier levt på att exploatera och utnyttja musiker och kompositörer. När nu denna musikindustri vill använda oss musiker som slagträ i debatten måste vi protestera!
Att en döende industri kämpar med näbbar och klor för att rädda sin makt är kanske inte konstigt. Men att regeringen kör över sitt folk för att gå industrin till mötes - det är osmakligt.