Jag vill inte att min svarta sida kommer ut
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vissa syns det inte ens på att de har det jobbigt. Jag tycker det är hemskt att inte stötta anhöriga, de känner sina barn. Men när man söker hjälp får anhöriga höra att det finns stöd att få! Jag har inte hört någon som fått det. Man blir bara slussad fram och tillbaka.
Jag fick min diagnos när jag var cirka 20 år. En lättnad för de anhöriga! Men jag är aggressiv med svår ångest. Så jag slog sönder det som var i vägen. Alla fick gå ut fast det var deras hem.
Nu har jag varit utan droger i cirka fyra år för jag har fått rätt medicin. Men nu är den medicinen farlig. Så jag ska inte ha den tycker någon!
Bra i alla fall att folk skriver när det är jobbigt. Jag vill inte att min svarta sida kommer ut. Nu är jag mer social, inte rädd att skada mig eller någon annan. Jag vill leva! Men jag jobbar med min ångest och aggressivitet. Kommer jag skada mig, eller mörda, eller någon annat jag ej vill.
Jag tycker läkare ska ha större ansvar på att bedöma vad som är medicin och inte knark och se vem som behöver det eller missbrukar. Se skillnaden, det finns mycket kompetenta läkare inom psykiatrin. Och missbrukarvården. Det jag skriver betyder inte mycket, men kämpa alla!
Jag vill inte dö, ingen orkar med mig utan min"farliga"medicin!! Jag är inte ensam! Vad händer?