Jag stannar kvar i partiet
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min kritik mot partiledningen kvarstår men jag har kommit fram till att jag kommer att stanna kvar i partiet som ordförande. Partipolitiken är svår att hantera och kräver ständiga kompromisser men det får aldrig gå ut över den interna demokratin i ett parti för då är det inte längre en kompromiss utan en toppstyrning och det fungerar inte i ett parti, framförallt inte i ett folkrörelseparti som Kristdemokraterna.
Jag är också fortfarande kritisk till att Kristdemokraterna går mot mitten och socialliberalismen och hävdar fortfarande att det finns plats för en modern värdekonservatism i svensk politik. Jag hävdar fortfarande att Kristdemokraterna kunde ta debatten både mer konstruktivt och mera offensivt och mera tydligt hävda vår profil.
Varför stannar jag då kvar? Av två tydliga och enkla skäl.
För det första är jag kristdemokrat. Kristdemokratin är en politisk ideologi som grundar sig i den katolska kyrkans sociala lära och bygger på två viktiga principer, subsidiaritet och personalism. Subsidiaritet handlar om att beslut ska ligga på lägsta möjliga nivå. Det betyder att bara om man måste ska man föra över beslutsrätten. Det är föräldrarna som ska bestämma om skola, barnomsorg och föräldraledighet men FN och EU som ska bestämma om miljöpolitiken i stort, till exempel.
Personalism betyder att man som kristdemokrat förnekar både det kollektivistiska och det individualistiska synsättet på samhället. Personalismen säger att alla är individer men att vi är med i sociala sammanhang i våra familjer, grannskap, arbetsplatser och så vidare. Politiken ska stärka och hjälpa dessa sociala sammanhang. För mig är det en syn på människan som känns rätt.
För det andra gillar jag Gotland. Jag är uppvuxen i en grå Stockholmsförort och har bott i fem länder och i åtta städer. Jag har alltid känt mig hemlös, men det finns två saker som får mig att känna mig som hemma. Det ena är synen av Dovers vita klippor när man kommer med båten, det andra är synen av Visby när man kommer med båten. Efter tre år på denna ö känner jag mig hemma här och vill vara med och påverka vår ös framtid. Så enkelt är det. Man sliter och släpar för att komma någon vart, en dag hoppas jag att man vaknar och inser att man faktiskt har det.