Ja, klimatforskningen är verkligen en skandal!

I själva verket har klimatpanelen uttryckt sig alldeles för försiktigt. Det har lett till att vi länge har underskattat allvaret i situationen, menar Gunnar Järeld. Den arktiska havsisen har förlorat hela 80 procent av sin massa.

Gotland2007-11-30 04:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Agr. dr Erik Hallgren, antyder i GA den 20 november att klimatdebattens rådande uppfattning om människan som orsak till uppvärmningen av jordens klimat, är den största vetenskapliga skandalen i vår tid. Och visst kunde man önska att han har rätt. Tanken att människan själv kan vara orsak till de klimatförändringar som pågår, skapar onekligen en gnagande oro hos många.
Ja alla dessa larmrapporter kan rent av skapa stämningar av undergång. Jag vill med detta inte på något vis störa julefriden för Erik Hallgren. Icke desto mindre har jag invändningar mot stora delar av hans resonemang.

Orsaker till klimatförändringar kan givetvis variera. Jordens klimat pendlar mellan utdragna istider av långsam nedkylning, samt betydligt kortare mellanperioder med hastig uppvärmning, av det slag vi haft alltsedan Noas dagar. Denna snabba temperaturökning - som brukar ta cirka tiotusen år - anses i första hand bero på jordens skiftande bana runt solen, och jordaxelns lutning.
Det är också alldeles riktigt - som Hallgren hävdar - att koldioxiden ökar som en följd av att temperaturen börjat öka. Och detta är kanske klimatforskningens största pedagogiska dilemma. Men koldioxid är oomtvistligen en växthusgas, som fångar upp energi från solen och därmed minskar dess infraröda utstrålning från atmosfären.
Man menar därför att koldioxiden i sin tur höjer temperaturen, vilket ytterligare spär på koldioxiden som ökar värmen ännu mer och så vidare, i en återkopplingsspiral. De vetenskapliga beläggen för detta är mycket övertygande och säkert den huvudsakliga orsaken till att nästan ingen längre ifrågasätter dem.

I dag har koldioxiden dessutom fått sällskap av den ännu kraftfullare växthusgasen metan, som efter tio år bryts ner till koldioxid. På femtio år har koldioxidhalten i vår atmosfär ökat till nivåer som jorden inte skådat på över tre miljoner år. Det fanns inga ismantlar vid polerna och klimatet var cirka tre grader varmare än nu.
Hallgren påpekar att det funnits långa perioder av nedisning under tidigare geologiska eror, då koldioxidhalten i atmosfären var väsentligt högre än idag. Visst, men då måste man betänka att solen under sin långa levnad, från att ha lyst väldigt svagt i sin barndom, långsamt blir allt hetare, för att någon gång i en avlägsen framtid explodera till en så kallad röd jätte som slukar hela det inre planetsystemet.
Skeptiker som - i likhet med Hallgren - ifrågasätter koldioxidens betydelse, framhåller gärna just solens inverkan som helt avgörande för klimatförändringarna.

Dessa idéer fick stort gehör under 80- och 90-talet, inte minst via ett danskt forskarteam som ifrågasatte koldioxiden som orsak, genom att påvisa hur jordens medeltemperatur följde solaktivitetens minsta lilla vink. Men det är faktiskt just tack vare denna forskning som man blivit säkrare på koldioxidens roll. Sedan mitten av åttiotalet glider deras respektive kurvor nämligen alltmer isär. Det är också under denna - klimatologiskt set - försvinnande korta tid, som den arktiska havsisen har förlorat hela åttio procent av sin massa! Ett faktum som nu chockar hela forskarvärlden.

Så sent som vid klimatpanelens rapporter tidigare i år, ansåg man att den arktiska havsisen kunde vara försvunnen "redan år 2100, ifall det ville sig riktigt illa". Den försiktighetsprincip med vilken klimatpanelen uttryckt sig, har i själva verket lett till en närmast ofattbar underskattning av situationen. Därav min ironiska rubrik!

Slutligen vill jag bara bemöta detta med koldioxidhaltens tillförlitlighet i borrkärnor, samt mätningar i luften, som visat att halten av koldioxid på skilda platser och tider mellan 1812-1961 varit högre än dagens. Det är ingenting konstigt med att mätningar någon gång visat högre halter. Det är ju medelvärdet vi talar om. Att underkänna klimatforskningens mätningar av koldioxid i atmosfären på grund av enskilda avvikelser, ter sig oseriöst. Särskilt som dessa mätningar - åtminstone sedan femtiotalet - varit oerhört systematiska och noggranna och skett huvudsakligen på platser, så långt bort från mänskliga utsläpp som möjligt. Vad gäller halterna i borrkärnor, så är överensstämmelsen med atmosfäriska mätningar i princip hundraprocentig, under perioden mellan 50- och 70-talet, då det fanns tillförlitligt, jämförbart material.
Läs mer om