Iran har en av världens mest vidriga politiska regimer. Sedan 1979 år har brott mot de mänskliga rättigheterna, kränkningar av kvinnors rättigheter och knappt existerande yttrandefrihet tillhört vardagen.
Efter visst hopp om en positiv utveckling under förre presidenten Khatamis tid vid makten visar nu alla rapporter att situationen åter försämrats efter det att Ahmadinejad tillträdde presidentposten 2005.
Den iranska regimen kränker ständigt de mänskliga rättigheterna och enligt den gällande sharia-lagstiftningen är en kvinna enbart värd hälften av en mans värde. Rent praktiskt resulterar detta i att en kvinnas vittnesmål inte räknas i samma utsträckning som en mans och att döda en kvinna kostar avsevärt mindre i straff än att döda en man.
Kvinnor har inte själva rätt att ta ut skilsmässa, de har ingen bestämmanderätt över sina egna barn och de kan tvingas gifta sig redan vid nio års ålder. Den godtyckliga lagstiftningen utnyttjas också så att religiösa ledare mot betalning medverkar till prostitution genom att godkänna tillfälliga äktenskap.
Dessutom räcker det med att en kvinna anklagas för att ha varit otrogen för att hon skall kunna dömas till döden genom stening.
Det finns särskilda moralpoliser som bevakar att befolkningen, särskilt kvinnorna, följer de strikta regler för klädsel, smink och uppförande som regimen har satt upp. De senaste veckornas skärpta klädkontroller har bland annat resulterat i att ett 50-tal kvinnor förvägrats gå ombord på flygplan eftersom deras klädsel inte ansetts vara korrekt. Över 17 000 kvinnor har fått varningar från polisen av samma orsak.
Trots det snart trettio år långa förtryck som landets kvinnor har utstått har det hela tiden funnits en levande opposition som motsatt sig förtrycket och protesterat. Dessa sociala revolter har med åren vuxit sig starkare. Det är viktigt att omvärlden är medveten om vad som faktiskt sker i Iran och även känner till att det organiserade motståndet mot kvinnoförtryck blir alltmer kraftfullt.
För att kunna påverka Irans regim i en mer demokratisk riktning är jag övertygad om att dialog är den huvudsakliga vägen. Men för att kunna påverka den politiska regimen på riktigt krävs också att dialog sker med makthavare på högre nivå. Framtida samtal med president Ahmadinejad och ayatolla Khamenei vore önskvärt.
I och med utrikesminister Mottakis besök i Europa fick Sverige och flera andra länder möjlighet att föra dialog och att kritisera den politiska regimen på hög nivå gällande flera viktiga områden. Förutom huvudanledningen till samtalet som gällde att påtala problemen angående Irans nukleära ambitioner tog vi tillfället i akt och kritiserade Iran för deras avsaknad av mänskliga rättigheter, kritisera relationen till olika terrororganisationer samt tydligt uttrycka nödvändigheten av att erkänna Israels existens. Utan dessa hörnstenar är det inte möjligt att skapa en verklig och varaktig fred i Mellanöstern.