Internationella kvinnodagen är inställd!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förra året lyckades jag dock mobilisera tre väninnor, att åtminstone gå ut och äta middag ihop denna kväll, vilket var jättetrevligt och jag tyckte då att vi var helt överens om att det därför skulle bli en tradition, men ack vad man bedrar sig och missuppfattar saker och ting, för de hade inte alls önskan om en stor tjej middag och än mindre bokat denna kväll i år, visade det sig!
Jag blev så ruskigt häpen över detta, men tänkte att då får jag väl själv ta tag i detta då.
Sagt och gjort, så kontaktade jag Babben, som uppmuntrade min idé och vänligt beklagade att hon tyvärr redan var uppbokad. Jag började i alla fall skriva välkomsttal, abonnerade bord för 60 personer på Hamnplan 5 och fundera över hur det hela skulle kunna ordnas. Inbjudan skulle jag sända ut via mejl i mitt nätverk, med uppmaning om att vidarebefordra och att bjuda med sig mamma, dottern, grannen, svägerskan, kollegan etc. och mitt nätverk är ganska stort tycker jag. Hela sjukvården, Friskis & Svettis, min sångkör Allmänna Sången, Atterdags, Lokaltidningen, Nordea, Salong Soft och mina vänner & grannar, så jag var helt övertygad om småstadens "djungeltelegrafeffektivitet".
Kvällen skulle bli en kul & festlig tjej middag, med kvinnotema och med rubriken KVINNOR ÄR OCKSÅ MÄNNISKOR (som jag stulit från Fredrik Lindströms show, Svenskar är också människor). Två sjukvårdskollegor lovade att prata om kvinnohjärtan, Mien (mejl från gården) skulle läsa högt ur sin krönika samling och Lena Bogegård ordnade så att sällskapet skulle bjudas på ett smakprov av Länsteaterns kommande föreställning SKVALLER. Jag försökte också få kvinnojouren att presentera sitt arbete, att få en gospelsångerska att leda sång och på att få en barnmorska eller sexolog att berätta om kvinnas historia ur ett sexuellt perspektiv, men några av dessa områden fick jag inget napp på och läste därför på lite själv, och tänkte att då pratar jag väl om det själv!
Men endast 12 personer nappade
Varför så få? Jag är helt bestört. Jag trodde att jag hade ett kanonkoncept!
Jag vet att en del irriterar sig väldigt på att jag är glad, engagerad och verbal, men inte beror väl det dåliga intresset på missunnsamhet och avundsjuka? Jag vill helst INTE tro på Jante lagen och på "typisk godländsk tröghet", som en bekant trodde var orsaken till ointresset.
Kan det istället vara så att en stor del i nätverket är medelålders och därför så trötta att dem inte orkar med nånting utöver det vanliga? Och/eller kanske har de ett ointresse och en rädsla för nytt och föredrar det invanda gamla "juntegänget"?
Förmodligen så har jag misstagit mig stort på effektiviteten av mitt nätverk och småstadens djungeltelegraf? Och kanske beror ointresset även på det som min kloka granne Kerstin sade, att rubriken på inbjudan skulle kunna tolkas som mansfientlig, vilket ju är en möjlig missuppfattning, men dom som känner mig, vet ju att jag älskar män, särskilt mina egna tre!
Jag har känt mig väldigt nedslagen och ledsen över att jag misslyckats med min dröm om en festlig tjejmiddag på internationella kvinnodagen, och jag lider enormt, men jag brukar inte vara långsint - så låt mig bara tycka synd om mig själv i några dagar, sen blir jag glad igen och KOM GÄRNA NÄSTA ÅR - för känner jag mig själv rätt, så ger jag inte upp så lätt!
Jag älskar allt som ger livet guldkant.
Tack till killarna Jon & Kalle på Hamnplan 5, som lät mig abonnera bord, till Babben och till Lotta Bogeus på Wisby Strand som har uppmuntrat idén, till Lena Bogegård och Länsteatern för deras engagemang och till Lena Öhman för hejarop och ihärdig spridning av inbjudan.