Innan lektionen hunnit börja hördes luftvärnsirenernas tjut...
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
mig vinkar från förflutna år så mången vänlig stjärna.
Så sade fänrik Stål när han mindes kriget 1808, men mina tankar går allt oftare tillbaka till krigsåren i Finland 1939-1940 och 1941-1945, inte för att jag förhärligar krig, utan därför att krigsåren var min ungdomstid.
Den 30 november 1939 är en dag som jag minns, som om den var i går. Den dagen bröt vinterkriget ut och fienden bombade utan krigsförklaring flera finska städer, bland dem min hemstad Helsingfors, och gick till anfall på flera ställen längs gränsen mot Ryssland.
Under senhösten, när läget blivit allt kärvare och förhandlingarna i Moskva avbröts började vi finländare förbereda oss för ett eventuellt krig. Längs hela gränsen mot Ryssland låg våra soldater beredda att försvara Finlands självständighet. I radion lyssnade vi på Björneborgarnas marsch och annan fosterländsk musik och läste i tidningen marskalk Mannerheims dagorder till soldaterna att kämpa för "hem, religion och fosterland". I Helsingfors spikades bräder och staplades sandsäckar framför skyltfönstren och vissa rum i källarna förstärktes till skyddsrum. Vi övade mörkläggning och luftvärnssirenerna testades; signalerna fara och faran över tjöt över stan, men vi hoppades ännu på att vi på något sätt skulle klara oss.
Trots det ytterst allvarliga läget var skolorna igång och jag - då 14-årig skolflicka - gick till skolan den morgonen som vanligt. Att det skulle bli en högst ovanlig skoldag visste jag inte ännu då. Innan lektionen hunnit börja hördes luftvärnsirenernas tjut, men vi trodde att det fortfarande bara var en övning, som så ofta under de senaste veckorna.
Men den här morgonens luftlarm var ingen övning, utan kriget hade börjat. Nästan samtidigt med larmet föll de första bomberna i utkanterna av staden. Vår klassföreståndare rusade in i klassen och skrek: "kriget har börjat, ut ur huset genast". Eftersom vår skola saknade skyddsrum, liksom flera andra skolor i grannskapet, samlades alla elever på gatan utanför. Ingen tycktes veta vart vi skulle ta vägen, eftersom anfallet kom så oväntat. Många föräldrar hade rusat till skolan för att hämta sina barn och de sprang runt bland hundratals elever, letade och ropade. Det var fullt kaos tills beskedet kom att vi skulle samlas på kyrkogården, som låg en bit bort. Där kunde vi gömma oss bland gravstenarna och under höga träd. Det var nödvändigt att ta skydd eftersom vi blivit varnade för att planen flög mycket lågt och sköt mot civilbefolkningen.
Efter morgonens bombanfall var det nu lugnt, men vi hade fått stränga order att stanna kvar tills sirenerna hade signalerat faran över. Timmarna masade sig fram och vi frös i novemberkylan, då vi i brådskan och röran inte hunnit få med oss alla ytterkläder. Vi vankade runt bland gravstenarna för att hålla värmen. Väntan blev lång och till slut blev en tuff kille i min klass - han hette Unto Viitala, Vitsku kallad och sedermera välkänd internationell ishockeydomare - trött på att bara gå och vänta när ingenting hände, så han deklarerade: "Nu tänker jag inte stanna kvar här och frysa ihjäl, utan gå hem." Eftersom vi hade samma skolväg föreslog han att jag skulle följa med, och det gjorde jag.
Vi förstod nog inte riktigt situationens allvar när vi gav oss iväg under pågående flyglarm, förrän vi såg de folktomma och ödsliga gatorna och stillastående spårvagnar. Av skolans vaktmästare, som hade stannat kvar, fick vi en överhalning för vår olydnad när vi under pågående allarm kom för att hämta hem våra saker, eftersom vi förstod att det inte skulle bli någon skolgång på länge. Men när vi hade tagit vara på alla våra saker och var på väg ut, tyckte han att när vi ändå var där, kunde vi väl äta av den varma soppa, som hade lagats till skollunch. Där satt vi då, Vitsku och jag, alldeles ensamma i den stora skolmatsalen och åt vår soppa. När jag så här långt efteråt tänker på det, kan jag inte förstå att vi inte var ett dugg rädda, fastän vi egentligen borde ha suttit i något skyddsrum.
Det andra bombanfallet kom på eftermiddagen just när jag hade hunnit hem. Gömda i tjocka mörka moln kunde de ryska bombplanen överraska med att släppa bomber mitt i centrala delarna av staden. Flera bomber hamnade i närheten av vårt hus på Malmgatan. En bomb träffade huset mittemot, som började brinna. Det starka lufttrycket krossade alla fönster i vårt 6-våningshus och allt löst i rummet mot gatan kastades mot bakväggen tillsammans med fönsterkarmar och glassplitter. Tjock mörk rök bolmade in och jag hörde människor på gatan skrika "kaasua", d v s gas. Jag hade hört att man i så fall skulle andas genom vått tyg, så jag tömde vårt förråd av handdukar, doppade dem i en hink med vatten och delade i trappan ut dem till husets hyresgäster, som hade rusat ner från de övre våningarna. Det var inte gas som tur var, utan brandrök. Min fostersyster Kickans lilla baby, som låg och sov, vaknade av skrällen och skrek för full hals. Han hade fått en massa glassplitter över sig. Jag var säker på att han var skadad och vågade inte gå och se efter. Men Kickan kom rusande och när hon lyfte upp honom och ruskade av glasskärvorna, kunde hon till vår glädje konstatera att han bara hade fått skärsår i ansiktet och på armarna men att ögonen var oskadda.
Utan några fönster blev det fort iskallt i lägenheten i novemberkylan och min familj, liksom tusentals andra helsingforsfamiljer, var tvingade att lämna staden. Just som vi skulle ge oss av sprang jag tillbaka in för att ta med något minne; man kunde ju inte veta om huset skulle klara nästa bombardemang. Jag fick i brådskan tag på en liten svart buddhafigur. Efteråt förstod jag inte vad jag skulle med just den till.
På vår evakueringsfärd skulle vi hämta upp min fosterbror Lasses fru och deras två små pojkar. Lasse var redan inkallad och befann sig vid gränsen på Karelska näset. Familjen bodde i Munksnäs, en förort till Helsingfors, och att ta sig dit med bilen var nästan omöjligt, då alla utfartsvägar var fulla med flyende människor. Det var också nästan omöjligt att hitta familjen i den närliggande skogen, där de flesta boende i området hade sökt skydd. Efter ett drygt letande hittade vi dem och när alla var samlade kunde vi fortsätta vår färd till släktingar på landet.
Nu hade det hunnit bli kväll och eldsvådorna färgade den mörka novemberhimlen alldeles röd. Krigets första dag var snart tillända och ingenting blev sig likt efter den dagen.