Hur tar skolan hand om resultaten efter alla prov som eleverna får?
Att tro att nationella prov och betyg är det enda sättet att upptäcka att elever inte uppnår mål och hamnar på efterkälken är att totalt inkompetensförklara en hel lärarkår. Meit Fohlin (s) ger sin syn på skolans uppdrag och prov.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om det enda målet med skolan är att se hur mycket faktakunskaper/kursmål som en elev kan minnas vid några givna tillfällen, till exempel vid nationella prov, ja då har vi mycket att lära av exempelvis Finland. Men skolan har ju också andra av riksdagen beslutade och för framtiden synnerligen viktiga mål.
Kreativitet och inflytande?
Mål som skolan generellt inte har tydliga arbetssätt för att uppnå och mål där skolan också generellt sätt är dålig på att mäta uppfyllelsen, i synnerhet på nationell och likvärdig nivå.
När får vi se nationella prov i kreativitet, samarbetsförmåga, trygghet, självförtroende, jämställdhet, solidaritet, elevinflytande, reflektionsförmåga? Allt detta är också kunskaper och förmågor, som både högre utbildning, arbetsmarknad och livet som ungdom och vuxen kräver.
Självklart är det av vikt att via nationella prov mäta att skolan i Sverige är likvärdig. Det är viktigt att undersöka och mäta att stora regionala skillnader i måluppfyllelse inte finns.
Det är viktigt att vi ser att stora skillnader mellan måluppfyllelse inte finns mellan skolor på orten eller för den delen mellan olika lärares grupper. Uppdraget att svensk skola ska vara likvärdig är viktigt.
Det är också viktigt att undersöka och ta reda på hur eleverna tagit till sig kunskap och ett sätt att göra det är såklart nationella prov. Flummigt för mig blir det dock när samtalet om skola och kunskap stannar där. Den intressanta och viktiga frågan måste såklart vara hur vi sedan tar hand om resultatet. Hur ska vi arbeta med de elever som inte uppnår målen och tar man det ytterligare ett steg är frågan hur vi arbetar förebyggande så att så många som möjligt verkligen lyckas?
Inkompetensförklarar lärarkåren
Precis som Margareta Pålsson och Lena Celion skriver i sin artikel "Flumskolan ersätts av kunskapsskolan" den 11 mars, så måste ju målsättningen vara att alla elever ska klara skolan.
Att tro att nationella prov och betyg är det enda sättet att upptäcka att elever inte uppnår mål och hamnar på efterkälken är att totalt inkompetensförklara en hel lärarkår. Det är långt mycket viktigare och mer intressant att besvara frågor som, hur gör vi politiker så att vi får en skola där alla elever får en möjlighet att lyckas?
Hur får vi en skola där alla elever uppnår sin fulla potential och får vistas i en lärmiljö som är anpassad utifrån varje elevs unika behov och förutsättningar. I artikeln från den 11 mars skriver man att det är viktigt att varje elev ska bli sedd. Där är vi eniga.
Det skulle vara så fantastiskt om vi kunde ha en skola där varje elev känner sig viktig och delaktig och där varje elev på ett konkret och faktiskt sätt får vara med att påverka sin miljö och sin vardag. Då skulle vi komma närmare en skola där både elever och personal kan känna sig stolta över sin skola och över sin prestation och en skola där fler elever lyckas.
Hur använder skolan resultaten
Att hitta tydliga, mätbara arbetssätt för detta så att alla vi som arbetar i och med skolfrågor faktiskt vet att det är så kräver att vi höjer blicken. Häri ligger den utmaning politiker och verksamma inom skolan delar.
I sin artikel skriver Margareta Pålsson och Lena Celion också att det är de lite svagare eleverna som vinner på att kunskapsluckor upptäcks. Såklart är det ytterst centralt att de elever som behöver får just det stöd och den hjälp som bäst lämpar sig utifrån dess behov och förutsättningar.
Fler nationella prov och tidigare betyg är ju dock absolut inte en garant för detta. Att låta diskussionen stanna därvid är som att säga att om vi bara mäter och får svar i siffror så får vi en skola präglad av kunskap. Det är flummigt!