Självmordsbombare världen över mördar oskyldiga civila i koranens namn. Det sägs att detta är verk av islamiska extremister, men ayatolla Khomeyni i Iran legitimerade mordet som metod med sin fatwa mot författaren Salman Rushdie, och så kallade hedersmord på kvinnliga familjemedlemmar är långtifrån bara extremisters verk.
Förföljelse av oliktänkande har gamla anor. Den mest ödesdigra var den antisemitism som uppstod i början av 300-talet, när kejsar Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion i Romarriket. De kristna, som ansåg att Jesus var Guds son, bröt sig då ut ur synagogornas gemenskap, medan de gammaltroende judarna höll fast vid den traditionella uppfattningen, att en människa aldrig kunde vara en gud. Detta föranledde de kristna att rikta allehanda beskyllningar mot sina tidigare församlingsbröder: först den gamla att judarna var Jesu mördare men därtill också nyuppfunna påståenden, såsom att de förgiftade brunnar och slaktade och åt kristna barn. De nybildade kristna staterna fullföljde förföljelsen genom sin lagstiftning, så till exempel förbjöds judarna att inneha jordegendom och att utöva en rad yrken i de visigotiska kungarnas lagar på 600-talet och i början av 700-talet. Judarna utstöttes ur den kristna gemenskapen, deras särart tydliggjordes på olika sätt, och efter 1700 års förföljelser är antisemitismen förfärande aktuell.
I “Köpmannen i Venedig" låter Shakespeare juden komma till tals i Shylocks monolog:
Har inte en jude ögon? har inte en jude händer, organ, omfång, senor, affekter, passioner? närs av samma föda, såras av samma vapen, insjuknar i samma sjukdomar, tillfrisknar med samma medel, blir värmd och kyld av samma vinter och sommar, som en kristen blir? Om ni sticker oss, blöder vi inte? om ni kittlar oss, skrattar vi inte? om ni förgiftar oss, dör vi inte? och om ni handlar orättfärdigt mot oss, skall vi inte hämnas?
Men de profana (socialistiska) ideologier som saknar den liberala grundsynen, vilken kort kan uttryckas som "leva och låta leva", har farit fram ännu värre. Jag ger ett par exempel: kommunisternas utsvältning av ukraïnska bönder och andra illdåd för att bygga den så kallade socialismen, massmorden på stora delar av befolkningen genom kulturrevolutionen i Kina, de röda khmerernas brutala försök till socialistisk samhällsomvandling i Kambodja, de nationella socialisternas massutrotning av judar och zigenare genom Förintelsen.
Religioner och ideologier kan tydligen användas som ett slags alibi för alla slags ogärningar, en "sovkudde för samvetet" för att använda ett danskt uttryck, och de religiösa och ideologifrälsta tycks lida av en sjuklig åtrå att tvinga andra att tänka och leva så som just de påstår vara rätt.
Men är detta tillräcklig grund för att döma ut religionen helt? Och varför just religionen? Det finns de som genom den finner meningsfullhet i tillvaron och tröst i sina sorger, och kan de inte få göra det? Själv är jag agnostiker - jag är lidelsefullt intresserad av vad vetenskapen har att säga och kan bevisa om livet, matematiken, fysiken och tillvaron, och eftersom inget gudsbevis håller för en logisk prövning och ej heller något "bevis" för motsatsen, har jag lämnat religionen åsido. Darwinismen har givit mig min grundläggande syn på livet, även om jag har en annan syn på vad slumpen är och dess betydelse än vissa ledande biologer och andra, men jag är samtidigt medveten om att vetenskapen inte räcker för att förklara tillvarons gåta.
Den kristna uppfostran jag har fått har på intet sätt stört mig i min andliga utveckling. En av mina kristendomslärare var den frispråkige Henning Wijkmark, far till Kerstin Wijkmark-Bernadotte och författaren Carl Henning, själv sjöng jag i Engelbrektskyrkan i Norra reals gosskör, men redan som gymnasist kunde jag ifrågasätta teodicéproblemet "Hur kan föreställningen om en allsmäktig och barmhärtig Gud vara förenlig med de olyckor som drabbar mänskligheten?" med motfrågan "Varför skulle Gud intressera sig så väldigt för ett litet människokryp som lever på ett sandkorn i världsrymden? Om han finns måste han rimligen ha helt andra perspektiv". Samtidigt med den kristna grundsynen präglades den andliga miljön hemma och i skolan av respekt för individens rätt att själv utforma sina tankar så som det bäst passade honom eller henne. Begreppet "politisk korrekthet" var ännu ej uppfunnet.
Bibeln tillhör vårt kulturarv, den har bidragit till att utveckla folkets läskunnighet, och utan kunskap om dess innehåll blir mycket i västerländsk kultur obegripligt. Humanistiska värderingar har utvecklats i kristendomens hägn - även toleransen har sin plats i Jesu förkunnelse, se till exempel liknelsen om den barmhärtige samariten, där Jesus framhäver värdet av medmänsklighet utan religiös tro.
Vissa av dem, som i dag kallar sig humanister och angriper olika uttryck för kristen livssyn, beter sig på ett sätt som tycks mig vara en upprepning av de kristnas frigörelse ur synagogornas gemenskap på 300-talet, vilket jag nämnt ovan, men därmed har de lämnat det som enligt min mening bör vara humanismens främsta bud: tolerans mot oliktänkande. Att till exempel förbjuda användningen av ortens kyrka - våra fäders traditionella samlingslokal - vid skolavslutningar tycks mig vara en ganska godtycklig övertolkning av lagbestämmelsen om undervisningens konfessionslöshet, och det är anmärkningsvärt, att ett rum i ett gymnasium på Gotland, som kallas skolkyrka och som man uppsöker av egen fri vilja, kan vålla sådant rabalder som tycks ha skett. Mig förefaller det som om människor som kallar sig humanister har glömt bort de liberala ideal, som borde vara deras. Det är skrämmande när till och med de utvecklas till att bli fundamentalister.
I filmen "Cabaret" med Liza Minelli från Berlins teatermiljö omkring 1930 skildras brytningen mellan skådespelargruppens ganska tygellösa liv och renlevnadskravet i den ariske ynglingens sång om "das Vaterland", vilken tas upp av hela den församlade tyska publiken. Men filmens höjdpunkt är när den hårt sminkade konferencieren sjunger om sin älskling, ber om "a little bit understanding" och vädjar om "leben und leben lassen", innan han presenterar henne: en liten, förskräckligt utpyntad varelse, full av sprudlande livsglädje.
Leva och låta leva. Rätt för varje individ att i mån av möjlighet utforma sitt liv så som han eller hon önskar, så länge som det inte inkräktar på andras rättigheter. Om vi vill ha ett samhälle värt att leva i för fria människor, måste vi finna oss i att vissa lever på ett sätt som andra kan tycka är felaktigt.