Höstbetraktelser
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Konstaterade att bläcksvampen regnat bort över natten och förbannade mig själv för att jag inte tog dem i tid. I år heller.
Gick in, bäddade ner mig och somnade om ett par timmar.
Nu är klockan elva. Jag dricker svart, gott kaffe och genom den öppna dörren hör jag trädgårdens björkar och skogens storträd susa. Lojt och vilsamt, i lite ängslig avvaktan inför annalkande vindar.
Själv väntar jag på att friden ska störas av det mulliga mullret från storbondens traktor, när han kommer med höstens första hölass till hästarna
Gräset i beteshagen har snabbt blivit sensommarmagert och glest och grannens gröna vall lockar. I dag har hästarna rymt två gånger. De kommunicerar med all önskvärd tydlighet. Därav vår gemensamma väntan på rundbalar med väldoftande, närande hö.
Hundarna - min och en grannes yrväder som ofta är här - löper amok i trädgården. De sladdar runt gärdsgården och tumlar gläfsande i gräset. Då och då rusar de in med viftande svansar, ivriga att få lite kärlek och bekräfta flockens samhörighet.
Jag känner mig tacksam över dagen och stunden. Samtidigt gör glädjen mig lite sorgsen. Jag har ju valt bort det här. Gården är såld och jag ska bli stadsbo - någonstans, någon gång.
Det händer att jag funderar på om jag gör rätt, men stunder av tvivel hör förändringsprocessen till. Oftast känner jag glädje över att jag är fri att bejaka så många sidor av mig själv och tillvaron. Även om varje "ja tack" i regel behöver balanseras med ett "nej tack".
Kompromisser. Man - jag - kan inte få allt. Och jag vill inte ha allt.
Ibland, när man inte kan få det man vill ha, då är det bättre att tacka nej till det man får. Även om det gör ont. Och det gör det ju ibland - särskilt när det handlar om människor.
Vissa relationer - hur givande de än kan tyckas - påminner en så mycket om just det där man saknar, att det är bättre att vara utan dem.
Närhet. Ibland känns ekvationen olöslig.
Jag funderar förresten på att åka till Paris i höst. När gården är överlämnad och jag har flyttat och hunnit landa lite i allt det nya, då. Jag har redan köpt en ny resväska. En guldfärgad.
Man - jag - behöver få längta. Inte bara till, utan även från.
Man - jag - behöver få vara lättjefull och lättsinnig också. Jag tänkte skriva ytlig, men eftersom jag tror att även de mest banala beteenden någonstans bottnar i såväl känslomässigt som fysiskt djup, så gör jag inte det.
Nå. Vad jag vill ha sagt är att jag gillar att bejaka materialisten i mig. Dels som en lättsam kontrast till mina ibland tröttsamma och ständigt menings- och perspektivsökande sidor, dels för att det är skitkul.
Just nu är jag exempelvis ofantligt nöjd över att ha P C Jersilds senaste på sängbordet, fem nya par strumpbyxor i lådan, en osprättad rökig skotte i skåpet och en fet, svart bil i carporten.
Och så fyra rundbalar hö på det!
Det är knappt man kan önska sig något mer. Men det gör jag.