Högskolan på Gotland agerar helt regelvidrigt
Det dokumentära berättandet. Mats Larson och Annkie Medin gör en film om Brucebodramat. Foto: Henrik Radhe
Foto: Henrik Radhe
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Till vår förvåning stoppades i måndags 9 mars vårt filmprojekt på kursen "Det dokumentära berättandet" formellt och officiellt av Högskolans rektor Karin Bengtsson. Därmed har vi i praktiken helt regelvidrigt fråntagits möjligheterna att slutföra vårt tentamensprojekt. Vi har visserligen erbjudits att komma upp med en annan dokumentäridé som vi under dessa pressande omständigheter i så fall måste hinna förbereda och slutföra på de korta tre veckor som kvarstår fram till tentamensdagen 3 april. Vår kurs är bara på halvfart. Det betyder i slutänden viktiga förlorade högskolepoäng.
Enligt den jurist på högskoleverket vi talat med kan inte en myndighet som Högskolan på Gotland upphäva ett tidigare fattat positivt förvaltningsbeslut som tagits av Verket för Högskolestudier (VHS) när vi med godkända betyg antogs till kursen förra hösten.
I Sverige kan vem som vill, och uppfyller de behörighetskrav respektive utbildning kräver, läsa på universitet och högskola. Var för sig har vi båda - som träffades första gången vid terminsstarten 19 januari på högskolekursen - gedigen yrkeserfarenhet från tidigare och är vana att ta stort ansvar. Nu ville vi bygga på vår formella utbildning med dokumentärfilmkursen på Högskolan på Gotland.
Vi har hittills verkligen lagt ner stor energi och all vår fria tid sedan kursstart 19 januari med planering, research och faktainsamling för den här dokumentärfilmen om tv-producenten, filmaren och konstnären Torbjörn Axelman, Brucebo samt händelserna där i december förra året. Och ännu återstår det arbete med bland annat flera viktiga och intressanta personer att intervjua. Både på Gotland och på fastlandet.
Redan har vi pratat med och filmat ett stort antal nyckelpersoner som bidragit med viktiga klargöranden och högst personliga berättelser. Längre än så i det praktiska arbetet har vi inte kommit. Vi har ännu inte klippt en enda ruta av filmen.
Ändå blir den stoppad!
Under kursen har vi under föreläsningar och praktiska övningar ägnat mycket tid åt frågor om etik och moral. Och insikten om att när man skapar en dokumentärfilm sker det genom en föränderlig process. Som pågår ända tills filmen är klar och slutligen visad för en publik.
I nästan varje stund får man ta ställning till om det man gör stämmer med filmens ursprungliga tanke och budskap. Ibland gör den det och ibland inte. Då måste man kanske omformulera sina frågor.
Vi upplever med vårt arbete att vi följer grundidén om att göra en film som har ett allmänmänskligt intresse. En film som egentligen handlar om människans grundläggande behov och livsvillkor. Om medmänsklighet och brist på medmänsklighet. Om åldrande och ensamhet. Och om att katastrofen kan vänta runt hörnet för vem som helst av oss, i ett allt hårdare samhällsklimat.
Vi har med vår snäva studentekonomi själva betalat alla omkostnader som transporter, inspelningsband och de hundratals telefonsamtal (inom och utom Sverige) som varit nödvändiga för att åstadkomma en effektiv och välplanerad inspelning. Högskolan har till oss lånat ut kamera, mikrofoner och lampa.
Inte det minsta lilla filmande har ägt rum på Högskolans område men vi har under lektionstid rört oss i lokalerna på campus, vår studie- och arbetsplats under kurstiden.
Ingen av de som fattat beslutet att stoppa vår film har frågat oss om filmens innehåll eller bett oss redogöra för hur vi tänkt oss slutresultatet. Inte någon enda människa har framfört något som helst önskemål om att titta på vad vi filmat. Ingen har heller bett att få veta att vi tänker vänta nästan ett helt år med att visa filmen.
Följande är också viktigt att säga högt - vi har aldrig haft för avsikt att skada eller såra någon med vår film! Och vi har fortfarande ambitionen att slutföra detta allt viktigare projekt.
Vår film kommer inte att ge några färdiga svar. I filmen försöker vi däremot undersöka skeenden och människors beteenden. Vi vill överlåta till publiken att själva tänka efter och dra slutsatser. Vi hoppas med vår dokumentärfilm att väcka känslor och debatt.
Också med denna insändare vill vi bidra till en öppen diskussion om bland annat rättigheter och skyldigheter. Ett samtal där alla kan få vara med. Inte bara vi som är studenter.