Håll stränderna fria från exploatering!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fria stränder är Gotlands viktigaste attraktion!
Var finns magin med Gotland om inte i det helt unika landskapet, det ålderdomliga kulturlandskapet, de fritt tillgängliga stränderna med den friska luften och havets alltid skiftande uppsyn, med fåglarna och det vidunderligt klara ljuset, och de mörka stjärnhimlarna som, utan störande lampor, väcker existentiella tankar!
Gotland har många olika strandtyper. Den mest särpräglade, som har få om ens några motsvarigheter i Norden, är klint- och raukstränderna. Mycket vanliga är klapper- och grusstränder med sparsam vegetation som någon vindpinad tall eller oxel där grenverket formats av vind och saltstänk från havet. Det är starkt exponerade stränder, med vallar "aurburgar", som avtecknar sig med släke och drivved långt upp på land efter senaste storm.
Blandformer av klipp- och grusstränder är också vanliga. Sandstränderna är mycket attraktiva för turistlivet. Och, när grunden består av finare material, har vi ängsstränderna med gles enbuskvegetation och talldungar efter beteshävd. Strändernas variationen och mångfald ger Gotland dess särart, allt betingat av geologiska förutsättningar och hur de brukats av generationer på de gotländska gårdarna.
Stranden har alltid varit en viktig resurs och är oftast samfällig för släktäkt, båtlägen, bete och odling. Under 1800-talets befolkningsexplosion började strandmarkerna odlas upp och fiskelägena byggdes. De minner om en kamp för tillvaron. Bofasta har fortfarande en stark kärlek till sin strand, som utgör en del av tillvaron och besöks frekvent.
Gotlandkusten med sin variation och tillgänglighet är bärare av de naturtyper, som utåt står för begreppet Gotland och som i bild och skrift är den mest spridda. Den är Gotlands omisskännliga varumärke.
Här bör inga åtgärder få tillåtas, som äventyrar Gotlands långsiktiga attraktionskraft! Den landlösa havshorisonten och stranden står fri för drömmar och lek - varje morgon ny, som då den i Gutasagan var natt sjönk i havet för att uppstå igen med solen.
Stränderna har framsynt varit skyddade sedan 1948.
Att Gotlands stränder fortfarande är relativt fria från påträngande bebyggelse har sin grund i att gotlänningen, professor Bengt Pettersson, 1946 anlitades för en kustutredning, som sedan lades till grund för länsstyrelsens förordnande om byggnadsförbud enligt dåvarande byggnadslagen. Förordnandet omfattade en kustremsa om 500 meter från stranden. Förbudet innebar, att det var förbjudet att bygga utan länsstyrelsens tillstånd (dispens).
Man var mycket restriktiv med att medge dispenser och där de gavs var tillstånden regelmässigt förenade med villkor om hänsynsfull inpassning i landskapet och en diskret exteriör på byggnaden.
Det är detta förordnande och dess hantering vi kan tacka för att Gotlands kust ännu har goda förutsättningar att skyddas från råa exploateringar, vars enda syfte är att exploatören vill tjäna pengar.
Den fysiska riksplaneringen stärkte skyddet ytterligare.
Det tidigare förordnandeområdet var visserligen schematiskt tillyxat, men följdes upp när Naturvårdslagen kom i slutet på 1960-talet. I stort sett samma kustområde gavs då skydd för det rörliga friluftslivet (strandskydd), och skydd för landskapsbild, flora och fågelliv (naturvårdsområde). Det skedde delvis på grundval av en kustplanering, som jag som biträdande länsarkitekt ansvarade för. Det var ett uppdrag från de då tretton kommunerna på Gotland. Skyddet fick sedan en ytterligare förstärkning inom ramen för besluten om den fysiska riksplaneringen. Då hade vi fått en ny Naturresurslag, som utpekade hela Gotlandskusten, Sudret och Fårö som riksintresse för natur- och kulturvården samt för det rörliga friluftslivet. Riksintresset skulle emellertid inte utgöra hinder för utvecklingen av befintliga tätorter och det lokala näringslivet. Lagen stadgar att inom Gotland skall turismens och det rörliga friluftslivets intressen särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön.
Kommunens obligatoriska översiktsplan skall särskilt säkerställa de allmänna intressena.
När plan- och bygglagen kom ålades kommunerna att ha en aktuell översiktsplan. Planen skall i första hand säkerställa de allmänna intressena. Därför måste planprocessen involvera alla relevanta myndigheter, som skall beakta allmänna intressen vid användningen av mark och vatten.
Även markägare och allmänhet skall beredas tillfälle till samråd vid planens upprättande. Det är kommunen som gör planen. Gotlands kommun håller nu, efter vad jag förstår, på att aktualisera sin kommuntäckande översiktsplan. För Visby, Fårö och Östergarnslandet har kommunen antagit, eller jobbar med, en fördjupad översiktsplan. Inom ramen för arbetet med översiktsplanen kan kommunen motivera och föreslå förändringar av de områden där allmänna intressen skall ha företräde.
För Sudret gäller den fördjupade översiktsplanen, som kommunfullmäktige antog 1995-02-13. Planen skall fungera som fullmäktiges direktiv till de nämnder och styrelser, som beslutar om användning av mark och vatten.
Då kan det vara intressant att se hur planerna för exploateringar ser ut och hanteras på Sudret. Jag bortser från det som sker i och i anslutning till Burgsvik. Kommunen har ju ambitionen att öka befolkningen och få bättre underlag för den kommunala servicen. Det är legitimt och befogat.
Planer på omfattande bebyggelse vid stränderna och på de flacka alvarmarkerna strider mot gällande översiktsplan.
Men, en exploatering med hundratalet hus och övernattningsbodar på stranden vid Holmhällar kan inte vara förenligt med kommunfullmäktiges intentioner. I den gällande översiktsplanen anges Holmhällarstranden som Sudrets bästa, mest besökta och uppskattade strand. Dess värde för friluftslivet och turismen anges i planen vara betydande. Skogsmarken ovanför stranden markeras i planen som område för jord- och skogsbruk.
Nybebyggelse för annat än lantbrukets behov skall undvikas eller ske i former, som bedöms förenliga med jordbruksintressena.
De mer detaljerade bestämmelserna till skydd för kultur- och naturlandskap finns på särskild karta på stadsarkitektkontoret.
Myndigheterna måste nu ta sitt ansvar och hävda det allmänna intresset av att bevara Sudrets bästa badstrand och hålla den fri från bebyggelse och närgångna kikare.
Det allmänna strandskyddet sträcker sig 200 meter upp från stranden. Jag förstår inte hur exploatören kan tänka sig, att med ett stort antal tomter privatisera ett område med så höga värden från allmän synpunkt.
Av artikeln i GA, när projektet presenterades, verkar erforderliga dispenser närmast vara en formsak, som inte skulle möta några problem. Jag hoppas länsstyrelsen tillvaratar allmänhetens intressen av att hålla stranden fri från bebyggelse. En så omfattande bebyggelse bör, som jag ser det, förläggas där samhällsservice i form av butiker, räddningstjänst, bibliotek mm finns.
Om kommunen dessutom ser sådana områden som presumtiva permanentbostadsområden, bör det ju finnas skolor, dagis, äldreomsorg, kollektivtrafik och annan kommunal service i anslutning till bebyggelsen.
Jag kan inte finna att planerna på omfattande bebyggelse vid Holmhällar strand har stöd i kommunens gällande översiktsplan. Snarare är den i strid med gällande plan och de allmänna intressen den ger uttryck för i området. Det vore intressant att höra vad länsstyrelse och kommunens byggnadsnämnd och stadsarkitekt har att säga om exploateringsplanerna på Sudret.
Vi har ett ansvar, att till nästa generation lämna Gotlands stränder i samma skick, som vi tog emot dem.
Ofta hör man att varje tid skall sätta sina avtryck i samhällsutvecklingen. Det påstås vara viktigt, att vi med ny arkitektur lämnar vårt bidrag till historien. Men byggnader är seglivade och om vi låter exploatörer ockupera stränderna, så är det oåterkalleligt. Jag menar att vi måste vara ytterst försiktiga med att förvanska och förfula Gotlands unika och varierade stränder.