Gotland saknar tydlig kulturpolitik
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Samtidigt som kulturens aktier stigit på den retoriska marknaden har de fallit rejält på den handfasta kulturpolitikens område. ’Kultur’ blir ett till intet förpliktigande ord, en floskel att dra till med, ungefär som ’demokrati, eller ’fred’. Mer kultur (demokrati, fred) ska vi ha, hurra va vi är bra! Någon däremot? Men bakom alla högstämda lovtal till kulturen döljer sig en praktik som är direkt kulturfientlig. Scener stängs, ensembler sägs upp, pengar dras in.
Naturligtvis gäller det också Gotland. Å ena sidan har den retoriska användningen av kultur aldrig stått högre i kurs. Programmet för "Magiska Gotland" är ett gott exempel, liksom det nya kulturpolitiska manifest som kommunens kultur- och fritidsnämnd, ledd av moderaten Inger Harlevi tagit fram. Å andra sidan har den kulturpolitiska praktiken samtidigt fört stora delar av kulturlivet också på Gotland till randen av en kollaps. Länsteatern, konstskolan, kulturskolan går på knäna, Gotlandmusiken står inför nedläggning, BAC har stängts... Listan kunde bli mycket lång.
En orsak till det dystra läget är den bristen på uttalade kulturpolitiska mål. Det finns ingen tydlig kulturpolitik på Gotland, varken hos de politiska partierna eller hos kommunen, koncernen Gotlands kommun som man numer kallar det. Beslut fattas, men grundas inte i uttalade politiska program, tydliga visioner eller ideologier. Fältet lämnas fritt för skott från höften, snabba puckar, hit och dit, av och an på fem sekunder. "Smidiga Gotland" brukar det heta. Ett exempel är hur ramarna bestämdes för den just nu pågående utredningen av Länsmusiken på Gotland. Vid den första träffen med Inger Harlevi och kultur- och fritidsförvaltningens chef Lars Danielsson bad utredaren att få se direktiven och de ekonomiska ramarna. "Sju miljoner" kom skottet från höften, pang på bara! En halvering av dagens budget! När jag ställde frågor om var den siffran kommit från sköt man nya skott: Ok då, 8 eller 14 miljoner, välj själv då om det ska vara så noga!
Det vi brukar kalla demokrati är en av många former för medbestämmande. Demokrati på svenska är att rösta på någon som ska bestämma åt oss. Eller rättare, det är att rösta på "något". Det är ju strängt taget inte personer vi röstar på, det är åsikterna de representerar. Systemet kräver att det finns något att rösta på - ett program, en ideologi, en åsikt, och några som känner till vad det finns att rösta på.
När det inte finns uttalade program, eller tydliga ideologier som det går att bilda sig en uppfattning om brakar det demokratiska systemet samman. Det blir fritt fram för enskilda politiker att skjuta från höften. Sju miljoner till Länsmusik ena dan - fjorton den andra. "Så ska vi ha det" ena dan - "nej, det har jag aldrig sagt" den andra. Vad ska man rösta på? Ett demokratiskt sammanbrott uppstår när politiker på alla nivåer lägger ut texten om kulturens ökade betydelse och samtidigt vägrar att berätta vad det är de egentligen står för.
Det är därför Sture Carlsson och teaterfolket har anledning att vara oroliga, precis som alla vi på Gotland. Bristen på uttalad kulturpolitik gör att den kulturpolitik som i praktiken bedrivs blir hållningslös och i stora stycken rent kulturfientlig. Demokrati fordrar klarspråk. Hurska vi ha det med kulturhuset? Hur mycket får Länsmusiken kosta? Vilken roll ska kommunen spela i framtidens kulturliv, aktiv aktör eller ren beställare? När får väljarna besked?
21 augusti 2008