Gotland ett bra centrum för Östersjöforskning
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi har matats i åratal med larmrapporter och självutnämnda experter i parti och minut uttalar sig tvärsäkert om problem och åtgärder. Samtidigt är ost och västkustens forskare oense om huruvida fosforn eller kvävet är det största problemet.
En biolog sade häromåret att vi vet alltför litet om Östersjöns ekosystem. Förmodligen har han rätt.
Östersjön är unik med sitt brackvatten där söt- och saltvattenorganismer invandrat och samverkar samtidigt som de har överlevnadsproblem. Blåmusslan till exempel. blir här bara 3-4 cm mot cirka 10 cm på västkusten. De oregelbundna saltvatteninbrotten komplicerar bilden ännu mer. Livet i Östersjön är labilt, det normala är att det blir väldiga obalanser. Hundratals år bakåt har man upplevt och bokfört hur strömming och torsk periodvis funnits i massor för att sen nästan försvinna.
"Vattne glungas" är ett gammalt uttryck som visar att algblomning inte är ett nytt fenomen.
Nu har vi möjligheter att styra upp obalanserna i Östersjön med fiske, släketäkt, musselodling och andra åtgärder. För att kunna göra det måste forskarna få ett helhetsgrepp på ekologin och näringskedjorna från plankton till sälar.
Vad är naturligare än att en sådan satsning på forskning bedrivs med Gotland som navet i havet för Östersjöforskningen?