Genmäle apropå Kalle Larsson och pensioner
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett sådant förslag måste kunna uppfattas som politiskt korrekt särskilt som det nu på senare tid i flera nyhetsprogram framkommit hur missbruk och korruption är sammankopplade med flera biståndsprojekt, som finansieras av Sida.
Lyxvillor har byggts och lyxbilar inköpts. Detta i sin tur bevisar att Sida inte har, eller rent av aldrig haft, någon kontroll på vart pengarna de vräker ut på olika och hopplösa projekt tar vägen.
Det är inte meningen att våra skattepengar skall förslösas på ett sådant sätt, samtidigt som många pensionärer här hemma tvingas leva på svältgränsen.
Att detta fortlöpande kan pågå år efter år, pekar på en allvarlig nonchalans och en farlig slapphet inbyggd i systemet. En slapphet politiker blundar för. Här tycker jag man kan skymta en skrämmande låg nivå på hedern hos de folkvalda.
Kalle som är politiker och hör till de privilegierade, med helt andra pensionsnivåer att se fram emot när den dagen kommer än vad vanligt folk har, påstår i sin insändare att här finns gott om pengar att fördela och att biståndet därför är onödigt att pruta på.
Och därmed får man anta att han också, tillsammans med många andra politiker, har den inställningen att det är helt i sin ordning att lyxkonsumtion, för vissa korrupta ledare, betalas med svenska biståndspengar.
Av det här, tillsammans med mycket annat, får man intrycket av att det inom de etablerade partierna råder den uppfattningen att höga biståndssiffror, även om den avsedda effekten uteblir, är viktigare och ser framför allt bättre ut än att tillgodose missgynnade svenska pensionärer.
Att de under hela sitt arbetsföra liv tvingats betala världens högsta skatter bryr man sig inte om.
Många ekonomers prognoser för de framtida pensionerna ser dystra ut. Det är inte alls säkert enligt de prognoserna att de framtida pensionerna kommer att kunna garantera alla en acceptabel levnadsstandard.
För att kunna finansiera pensioner som garanterar samtliga en dräglig levnadsstandard är det därför nödvändigt att göra kraftiga besparingar på biståndet. Samma kraftiga besparingar bör även migrationen utsättas för.
I båda fallen är det fråga om myndigheter, som driver verksamheter med väl utvecklade mygelkulturer, som belastar statskassan med mycket höga finansiella utgifter. Utgifter som dessutom är omöjliga att kontrollera.