Fenomen och sinnen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Grunden för människornas tankar är det material, som människan förmår uppfånga med sina fem sinnen. Sinnena sänder sina uppfångade stimuli till hjärnan, som tolkar dem och skapar föreställningar, som människan kan kommunicera med hjälp av ord, begrepp, musik, bilder och s.k. kroppsspråk till andra människor. Föreställningarna kan framkalla tankar, drömmar och fantasier hos människan.
Det finns en verklighet, som människan inte har en aning om, och än mindre har kunskap om, som sänder dessa stimuli av olika slag till människans sinnen. Det är försvinnande lite som människan förmår uppfånga, beroende på att människans sinnen är så ofullkomliga och bristfälliga, liksom hennes hjärna är ofullkomlig, att tolka och förstå sinnenas signaler fullt ut. Människan saknar alltså tankens makt att fatta tingen och företeelserna som de verkligen är, och därför kommer hon också alltid att sakna den absoluta sanningens härskarmakt.
Den kunskap hon kan få med hjälp av sina sinnen och förnuft är bara något, som hon själv har nytta av i sin mikroskopiskt lilla värld, som hon förmår uppfatta och förstå under sitt jordeliv.
Genom att systematisera och bearbeta det material människans hjärna förser henne med får hon en viss överblick och greppbarhet av detta material.
Människan måste själv bekräfta detta material, och bekräftelsens innebörd är att hon får reda på att också andra människor har uppfattat och förstått på samma sätt som hon själv. Det vi kallar verklighet står och faller med människan.
Fenomen existerar, som vi människor inte har en aning om. Dess existens är helt oberoende av om människan har uppfattat och förstått det, eller inte, ty existens är helt oberoende av människans ringa uppfattnings- och förståelseförmåga.