En inte helt misslyckad militärstintas memoarer
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag gör kanske Rolf K Nilsson aningen bedrövad genom att skriva så - "leka krig", men det var lite så jag tänkte, då. I vilket fall kan det kanske trösta att jag inte blev särskilt långvarig.
På den tiden fick en hälsingestinta med bilkårist-
ambitioner sin grundläggande soldatutbildning under några grönklädda dagar på I 14 i Gävle. Teori varvades med praktik, sjukvård med pangande med automatvapen.
På utbildningens sista dag bussades vi ut i skogen. Av vårt inhoppande övningsbefäl - en korthuggen man av granit - fick vi veta att vi skulle resa ett tält och möjligen bli attackerade av en okänd fiende.
Det ihoppackade tältet är grönt, gigantiskt och väger bly. Befälet pekar med hela handen och vi släpar, svettas och bygger. Efter någon timmes kvinnligt lagarbete står det där. Perfekt, med spänd duk och vacker symmetri.
Vårt befäl inspekterar under tystnad. Så pekar han med hela handen mot en glänta hundra meter bort och beordrar åt oss att flytta tältet dit. Gör om, gör rätt!
Eftersom vi just gjort rätt är gruppens unisona muttrande mycket, mycket missnöjt. Befälet framhärdar dock. Upprepar sin order. Pekar med hela handen.
Så... jag tar ett steg fram och förklarar, vänskapligt och liksom i förtroende, att vi förstår själva grejen. Men, poängterar jag, vi har ju visat att vi kan resa tält och vi är ju frivilliga - inte värnpliktiga snorungar.
Befälet pekar med hela handen. På mig.
- Om Wallin känner att Wallin inte vill flytta tältet, så kan Wallin sätta sig på stubben där borta - handen byter riktning - så kan Wallin titta på när Wallins kamrater utför uppdraget.
Jag fnissar till och ser mig omkring, förvissad om att mina kamrater ska skratta och förklara att alla ju tycker som jag. Att hela handen-grejen är onödig. Skitfånig.
Ingen öppnar munnen. Ingen.
Så. Wallin är en god kamrat och flyttar det där förbannade tältet. Den andra resningen blir mindre ståndaktig.
Ett par kylslagna timmar senare står jag vaktpost i halvmörker bland ensliga tallar. Plötsligt ser jag en ensam figur gå genom skogen. Mot mig. "Vad fan", tänker jag, "är det inte Åke"?
Snygg-Åke, Burt Reynolds-kopian. Vårt ordinarie utbildningsbefäl. Inte han med hela handen.
Jo, Åke. Med vägvinnande steg, kamouflagekläder... och en snusnäsduk över ansiktet. Lede fi!
Den plötsliga insikten får paniken att sticka i fingrarna - sedan gör jag som jag lärt mig.
- Halt! Identifiera dig!
Åke stannar. Lyfter en liten id-bricka kring halsen.
- Ta av dig brickan, lägg den på stubben framför dig och backa med händerna i vädret!
Jag osäkrar min k-pist och vacklar på adrenalinskakiga ben genom lingonriset. Jag böjer mig mot stubben och plötsligt gör Åke en slags galen Rambomanöver. Kränger till med kroppen, slår bakåt med ena armbågen och börjar snurra fram en k-pist från sin rygg.
Jag får panik. Lyfter mitt vapen och klämmer krampaktigt fingret kring avtryckaren. Ljudet när jag tömmer mitt magasin i Snygg-Åke är öronbedövande.
Han kastar sig baklänges i det gröna, sliter upp sin med blodampuller preparerade jacka och färgar vrålande hela världen röd.
Jag blev aldrig bilkårist.
Inte för att jag inte fick (jag blev godkänd), utan för att en fortsättning villkorades med kontrakt om krigsplacering och återkommande övningar.
Prisoner of war, moi?
Nu, snart 20 år efteråt, skänker jag en tacksamhetens tanke till alla de män och kvinnor som väljer att, med liv och lust, axla ansvaret för att se till att Sverige har ett professionellt och folkligt förankrat frivilligförsvar.