Vänsterpartiets riksdagsgrupp presenterade i veckan ett förslag om att kriminaliseringen av eget bruk av narkotika bör tas bort. Riksdagsgruppen menar att det har blivit för mycket repressiva inslag och för lite socialpolitik i narkotikadebatten. Min uppfattning är att båda inslagen är lika viktiga och att det ena inte utesluter det andra. En framgångsrik narkotikapolitik skapas bara om man kombinerar tillgångsbegränsning, prevention, forskning samt vård och behandling. Alla ben i narkotikapolitiken är lika viktiga.
Samtliga partier i riksdagen har ställt sig bakom visionen om ett narkotikafritt samhälle. För att vi ska kunna närma oss det målet, måste narkotika vara olagligt på alla plan. Annars blir det svårt att dra gränser. Om det blir tillåtet att använda narkotika, ska det då också vara tillåtet att ha knarket i handen före användning? Och vilken försäljning ska vara tillåten för att tillgodose det egna bruket? För att komma till rätta med narkotikaproblemet måste kedjan av förbud vara obruten. Om polisen inte får ta om hand missbrukare som enbart gör sig skyldiga till eget bruk, försvinner möjligheterna att lotsa dem vidare till vård och stöd. Den möjligheten finns med nuvarande lagstiftning men efterlevs alltför dåligt.
En kartläggning som Polishögskolan har gjort på uppdrag av Mobilisering mot narkotika visar att det ringa narkotikabrottet, eget bruk, blir allt vanligare i polisens register. Det är inte ovanligt att kända missbrukare, ofta samma personer, grips och tas in för kroppsbesiktning flera gånger under ett år, ibland under samma vecka. Sällan leder ingripandet till någon anmälan till socialtjänsten enligt Lagen om vård av missbrukare, LVM, trots att det är polisens skyldighet. För att missbrukare ska upphöra med sitt missbruk, måste det finnas en ordentlig strategi bakom polisens agerande. Regelmässiga kroppsbesiktningar kan leda till att narkotikahanteringen försvåras och koncentreras till nätverk med äldre individer och att den sker mer dolt. Det gör narkotikan mer svårtillgänglig för yngre personer. Enligt kartläggningen finns det i dagsläget dock sällan några sådana bakomliggande strategier och insatserna leder bara till att missbrukare känner sig kränkta och förföljda av polisen. Polisen måste därför förändra och förbättra sitt arbete i detta avseende.
Men även socialtjänsten och hälso- och sjukvården måste kunna erbjuda mer hjälp och stöd än vad som är fallet idag. Bara hälften av landstingen lever upp till vårdgarantin när det gäller behandling av opiatmissbrukare. Behandlingsprogrammen är inte individanpassade, vilket får till följd att många straffas ut om de till exempel f Men även socialtjänsten och hälso- och sjukvården måste kunna erbjuda mer hjälp och stöd än vad som är fallet idag. Bara hälften av landstingen lever upp till vårdgarantin när det gäller behandling av opiatmissbrukare. Behandlingsprogrammen är inte individanpassade, vilket får till följd att många straffas ut om de till exempel får ett återfall. Det är höga trösklar in i systemet och låga trösklar ut.
Det finns idag verksamheter som lyckats överbrygga problemen och ge goda stöd- och vårdinsatser som en följd av polisens arbete. Sedan 2004 arbetar polisens ungdomssektion i Stockholm tillsammans med socialtjänsten och beroendevården vid Maria Ungdom för att stödja unga mellan 15 och 20 år som grips för ringa narkotikabrott. Vid varje tillfälle inrättar polisen en provisorisk polisstation på Maria Ungdom och efter förhör och provtagning erbjuds den unge och dennes föräldrar motiverande samtal samt en uppföljning inom en vecka. Över hälften av de tillfrågade tackar ja till ett samtal och de som tackar nej återkommer ofta senare när de tänkt över sin situation. Erfarenheterna av arbetsmetoden på Maria Ungdom i Stockholm är inte bara att fler ungdomar tackar ja till behandling, utan också att polisen och socialtjänsten jobbar närmare tillsammans i uppsökande verksamhet på fältet. Samarbetet har gjort det lättare att tidigt upptäcka ungdomar som missbrukar eller befinner sig i riskzonen. Min förhoppning är att arbetsmetoden ska sprida sig i landet. Även när det gäller tunga missbrukare finns idag väl fungerande metoder.
Vänsterpartiets riksdagsgrupp har rätt när de säger att drogdebatten måste innehålla mer än en diskussion om straff. Min ambition är inte att behålla nuvarande lagstiftning för att sätta dit och bestraffa missbrukare. Jag tror inte att vi kan straffa bort missbruket hos någon. Men dagens regler ger polisen möjlighet att upptäcka missbrukare som genom stöd- och vårdinsatser kan återgå till ett normalt liv.