Efterlyser barnens fackförbund!
Foto: Tony Overman
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De blir då sjukskriva och ompysslade, och vi som har ställt frågor blir skickade någon annanstans och så går det till så om och om igen.
Det är som att springa med huvudet före in i en vägg, man kommer aldrig igenom och får några svar.
Men vem frågar barnen hur de mår? Jag antar att alla nya behov som dyker upp oftare och oftare bland våra barn också är stressrelaterade. Förtvivlade lärare skriver om högstadietjejer som svälter och skär sej. Kanske deras sätt att försöka tala om något. Att vara barn idag är stressigt!
Men vem för deras talan, jag trodde att det var det ni hade betalt för alla folkvalda kommunpolitiker, alla rektorer och anställda i barn- och utbildningsförvaltningen. Jag trodde att jag kunde lita på att ni skulle göra ert bästa.
Det är alltid lättast att spara på en tyst grupp, och tyst har det ju varit. Fast är det så tyst egentligen eller lyssnar vi alla dåligt?
Vems jobb är det att sätta ner foten och säga STOPP?
Jag trodde att arbetsmiljöverket och facken skulle hjälpa personalen. Men icke sa nicke, i flera år har föräldrar och personal sagt nej till besparingar men ingen verkar stå på vår sida. Vi har protesterat mot volymtimmar (som är ett dumt sätt att räkna och Gotlands kommun är en av få kommuner i Sverige som använder) i flera år men nu ska de höja gränsen istället för att räkna annorlunda.
HUR TÄNKER NI DÅ? Borde inte ett så kritiserat system kasseras och ersättas med ett bättre?
Min son vill ha barnkalas när han fyller år, jag sa att det var ok att bjuda 10 kompisar och kalaset får vara i två timmar. Det ville han inte utan han räknade upp alla som skulle komma och det blev 22.
Så om jag hade jobbat inom barn- och utbildningsförvaltningen hade jag genast slagit till på 22 barn och en timmes kalas för då hade ju min son fått lika många timmars kalas/kompis och jag hade sparat en timme tid plus sluppit en konflikt, och han hade fått bjuda alla han ville. Dessutom hade jag kunnat skylla ifrån mej om det blivit kaos.
Tid är pengar och idag styr pengarna allt!
Jag tror inte att någon som har eller har haft barn skulle tänka så, iallafall inte om det gällde deras egna.
Alla som har fixat ett barnkalas vet hur stressigt det kan bli, alla ska få vara med alla ska ha kul , tårtan ska dukas fram och presentpapprena ska städas undan. Dessutom ska man samordna ett par lekar och reda ut ett eller två gräl.
När det går överstyr ropar man då som förälder:
- Fiskdamm!
Och mutar ungarna med en godispåse, sen går de hem och man är helt slut.
Eftersom vi räknar volymtimmar på förskolorna idag är det ungefär som ett barnkalas hela tiden och där jobbar ni beundransvärda människor, en del av er i 40 timmar i veckan. Jag bugar mej för er!
Det finns en text:
Ni de villiga, ledda av de okunniga gör det omöjliga ... jag tror ni känner igen den.
Hur orkar ni? Jag hoppas att ni får mycket kredit för det av era chefer och att ni ofta får uppmuntran, beröm och många klappar på axeln, kanske ett avgångsvederlag....men jag vet att det inte är så det är.
Jag antar att ni oftare får höra ordet besparing än bra jobbat från era chefer.
Hur ofta får ni känna att ni gjort ett riktigt bra jobb?
Hur ofta får ni gå hem och se er i spegeln och tänka "i dag har jag fått förverkliga mina ideér och gjort allt som jag hade planerat. Idag märkte jag att barnen fick all hjälp de behövde och att vi hade en pedagogisk verksamhet och alla barn fick synas!"
Jag antar att det är aldrig! Men jag beundrar och respekterar er för jag vet att ni gör ert allra bästa och lite till.Utan er skulle dagens samhälle inte fungera!
Nu måste vi göra något. Om var och en går hem och tänker ut något litet de kan tänkas göra för att förbättra vårt samhälle och verkligen gör det så kommer det att bli bättre. Att klaga gnälla och tycka fungerar inte utan vi måste agera. Om vi alla varje dag kan se oss i spegeln på kvällen och tänka "i dag har jag faktiskt gjort mitt allra bästa" så måste det ju bli en förändring.
Om ni som bestämmer och har makt kan tänka en gång till innan ni gräver djupare i barnens kassa, för barnen är ju allas, vi måste alla vara deras fackförbund.
Det är inte era pengar utan ni har fått vårt förtroende att förvalta dem och göra det bästa möjliga ni kan med dem. Det är ett stort ansvar men det är ju därför ni har högre lön.
När ni sökte det jobb ni har i dag måste ni haft en tanke bakom, en vision. Jag hoppas att den inte var att spara pengar och försämra omsorgen. Det är ert jobb att säga STOPP om pengarna inte räcker, det är ert jobb att värna om er personal och våra barn.
Ni måste också kunna säga att ni har gjort ert allra bästa, varje dag!
S