"Det känns som om vi 19-åringar inte borde finnas"
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men verkligheten blev en annan. Jag fick inget sommarjobb och ju mer jag försökte leta efter en källa till inkomst, desto mer besviken och slagen kände jag mig. Arbetsmarknaden såg mörk ut, men det vet ju alla. Och visst fanns det jobb att söka, men inget man hoppades på att få. Så här långt var jag ändå ganska medveten. Jag fick ju höra hela tiden att det inte berodde på mig, utan att det helt enkelt bara låg till så.
Då till nästa steg: Hur överlever jag som arbetssökande tills dess att jag fått arbete och inkomst?
Eller rättare sagt hur ska min underbara mor kunna försörja mig som 19-årig, arbetslös, körkortlös dotter när hennes egen lön inte är så hög?
Det är klart jag vet att det funkar, som jag brukar säga "få svenskar dör i Sverige", och många familjer lever verkligen på existensminimum, men jag undrar varför? Jag undrar varför man som 19-åring inte har rätt till några som helst bidrag.
Jag undrar varför man som 19-åring fortfarande måste bo hemma i flickrummet, kräva gratis mat av föräldrar som knappt har mat till sig själv, bli skjutsad och hämtad vid bussar, eftersom jag måste till AF.
Men jag får inga pengar för att jag går till AF. Jag bara måste. Tre månader, sa dom, sen kunde jag få utvecklingsstöd. Jag skrev in mig i juni, men måste nu vänta åtminstone till november.
När man är ny i livet, i det vuxna livet, så vill man inte bli bollad med. Man vill inte stå handfallen och inte förstå. Man vill bli välkomnad in i samhället, få förklarat för sig hur allt fungerar och gärna, bara någon gång i bland, kanske få en liten knuff i ryggen, så att man också vågar ta plats.
För mig känns det just nu som att 19-åringar inte borde finnas, vi finns inte med i registret. Ingen vet vad en 19-åring borde göra, det är bara ett vänteår. Ett svart år.