Det här är för dej Johan
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi som går här runt omkring dej. Vissa nära, andra - som jag själv, lite längre ifrån dej.
För alla oss vars liv Du har berört på ett eller annat sätt.
För alla oss som just nu undrar över meningen med allt. Det där som till exempel kyrkans män pratar om. Att det finns en mening med allt som sker, även om vi ibland har svårt att se meningen så sägs det att det finns en mening med allt.
Det vete f´n om det är sant.
Att en kille som Du, ska få en sån grym sjukdom som man inte kan bota. Vilken är meningen med det?
Nä, jag tror det blev fel där, i livets lotteri. Dom drog fel namn helt enkelt. Kontrollanten sov på jobbet, och ditt namn kom upp helt felaktigt.
Jag har varit med om svåra sjukdomar och sorg många gånger i mitt 42-åriga liv.
Jag var elva år när jag personligen drabbades av sorg första gången.
Sedan dess har jag varit på ca 15 begravningar, tror jag.
När jag var 28 år så var jag föräldralös, och mina barn var helt utan både morfar och mormor.
Kanske har jag på grund av det funderat mer än de flesta, på varför en del lyckas tro på det där, att det finns en mening med allt som sker. Jag önskar jag kunde, men nej, jag ser inte nåt bra med att folk blir sjuka och kanske dör i "fel ordning".
Dö ska vi ju alla, det är ju bara frågan om när och hur.
Och den enda egentligt viktiga frågan blir ju då, hur vi lever vårt liv.
Vad gör vi med vår resa genom livet? Man glömmer till att börja med, lätt bort, att själva resan är ju målet.
Det är vad vi gör längs vägen som räknas. Hur mycket pengar, pinaler, eller landområden vi lyckats erövra, räknas inte.
Vem har någon glädje av "störst hög på kyrkogården"?
Och där Johan ligger väl ändå Din stora begåvning.
Jag måste ha haft munnen vidöppen, och tindrat med ögonen ,där vi satt, när Du över en öl berättade om Ditt liv.
Hur Du reste med det jobb som du hade, för tillfället. Hur Du levde där och då och inte bekymrade dej nåt speciellt om vad som komma skulle. Här och Nu, liksom. Det ordnar sig sa Du jämt.
I mina ögon var Ditt liv ett stort äventyr.Jag som blev kvar här i lilla Visby och som levde mitt liv som de allra flesta gör, springande i mitt lilla ekorrhjul. Samlandes till kommande dagar. Dagar man aldrig vet om man får uppleva.
Men vaddå ? tänker Du nu. Det säger Du ofta; - Jamen vaddå ?
Ja - i mina ögon är Du en levnadskonstnär, Någon som jag beundrar. Du har alltid funnits där bara ett samtal bort, ifall inspirationen skulle tryta så kunde man snacka med dig en stund och sen gick det ett tag igen.
Varje gång vi träffades, så sa vi att vi skulle träffas oftare, men jag hade så bråttom i mitt ekorrhjul, så det fick vänta. Där fick jag.
Kanske undrar Du varför jag skriver till dej såhär, som om Du vore död, när Du än så länge bara är sjuk, men se den här gången tänker jag inte vänta. Inte vänta så länge så att det blir försent, med att säga vad jag känner och tänker. Du ska veta att Du varit viktig, inte bara för mej tror jag, utan för flera av oss som känner Dej.
Det sätt som Du levat ditt liv på, kommer att inspirera; Din son, dina släktingar och nära, och även oss andra i periferin, som blir påminda om att livet kan förändras så j´vla snabbt.
För mej är det viktigt att Du vet det. Att Du gör skillnad. I och med att Du blev såhär sjuk så blir alla vi andra tvungna att ta oss själva i kragen, lyfta blicken något och stanna upp lite.
- Vad håller jag på med måste bli den självklara frågan. Gör jag rätt saker med mitt liv ?
Nu tänker någon att då är det väl det som är meningen med det som sker, att vi andra ska få oss en käftsmäll, ibland.
Så f-n heller, det säger vi bara för att det är den enda klena, riktigt usla, förklaringen på att det blir fel i livets lotteri, ibland. Jag köper inte det. Det finns ingen mening med detta!
Därför så hoppas jag på ett Mirakel i stället. Undrens tid är inte förbi sägs det. Då så bevisa det då,om det nu finns nån däruppe,och ge oss ett livstecken.
Ett enda litet medicinskt mirakel är allt som jag begär.Bara fixa den här killen, för han gör skillnad se.Vi behöver kunna se hans Stora leende ett tag till se, sisådär 30-40 år till eller så.