Darwin: en bumerang i kyrkans missionerande
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Samma dag kommenterade Nils Ronquist våra tankar om Darwins avståndstagande från den kristna tron. I sitt inlägg poängterade han betydelsen av att skilja mellan tro och vetande. Vi håller med. Problemet är att många människor anser att deras trossatser är sanningar. Så tycks det vara inom alla religioner. Man blandar ihop tro och vetande. En specialmetod som religiösa ivrare utnyttjar för att få tro att framstå som vetande, är att omtala att vissa vetenskapsmän/-kvinnor har/hade en religiös tro. Den logiska kullerbyttan tycks vara att om en sanningssökande vetenskapsman har en tro, så måste denna tro innebära ett vetande, en sanning.
Det är som om vetandet skulle vara bättre än tron - och så är det förstås också. Antagligen är det därför som avlönade företrädare för religiösa samfund så idogt kämpar för att få sina religiösa föreställningar antagna som sanningar, som vetande, som vetenskap.
Nils R ger ett exempel på "vetande tro" när han påstår att det inte skulle finnas liv på någon enda planet i universum om vi enbart utgick från slumpen. "Skulle det finnas liv på någon annan planet så är det Guds finger som gett liv," skriver han. Som bevis för detta vetande anförs att astronomer räknat ut att sannolikheten för slumpartat liv är "näst intill noll". Sannolikheten blir för de troende en sanning.
Självklart har alla människor drömmar och obestyrkt tro. Det som skiljer oss åt är att några inser att deras tro är en tro och nöjer sig med detta, ty tron kan ge tröst . Andra däremot börjar förfäkta sina drömmar och trossatser. De börjar marknadsföra sin tro som en religiös doktrin i konkurrens med andra religiösa paketeringar. Kyrkoherde May hävdar att religion (tro) står för kärlek och mening, medan ateism (icke-tro) står för mörker, meningslöshet och i förlängningen slaveri. Återigen blir tron vetande. Istället för att nöja sig med en häpen och lycklig förundran inför naturens ofattbarhet och respektera varje människas självständiga intellekt och medfödda förmåga till omtanke och kärlek, får vi ännu ett exempel på religionens förtäckta hot om det elände som väntar om vi inte följer vad någon forntida klerk har hittat på.
För varje vetenskapligt framsteg, där Darwins representerar ett av de mest omvälvande, krymper det inmutade område som den kristna trosläran kan använda som bevis för en guds närvaro. De troende visar stor energi (eller förtvivlan) när det gäller att anpassa sin tro och sin gud till varje vetenskaplig upptäckt. Detta tycks ske därför att de allt skörare förklaringarna, om hur vår värld fungerar, ska hålla ihop. Kanske är det utifrån denna desperation man försöker inbilla människor att man hade en vetenskaplig kändis som Charles Darwin som medlem i sin missionerande kyrka. Ett sätt är att som Monika May få människor att tro att Darwin trodde på hennes gud tills på gamla dar. Men så var det inte. Det inser alla som först läser Darwins självbiografi och sedan uttalar sig om hans tro - inte tvärt om: skriver först och läser sedan.