Därför växer min mage
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men det har jag förstås aldrig gjort. Inte har jag promenerat dit heller.
För jag vet hur det skulle sluta. Man köper ett årskort, lägger ribban högt - minst två gånger i veckan! - för att redan en månad senare ha samlat på sig ett bibliotek av dåliga ursäkter för att varken träna denna vecka eller nästa.
Gräsmattan måste klippas, svärmor ska hämtas vid flyget, tvätten behöver vikas JUST I DAG och med en gnutta fantasi och en rejäl dos självbedrägeri kan man ju nästan räkna en cykeltur till dagis som likvärdigt med en timme i roddmaskinen.
Tack och lov har jag nu fått vetenskapligt stöd för att det är en riktigt dum idé att köpa träningskort.
Två amerikanska forskare i ekonomi undersökte hur 8 000 medlemmar på gym använde sina månads- och årskort. När de presenterade resultaten fick rapporten den talande titeln "Att betala för att inte gå till gymmet".
Det visade sig nämligen att ju längre bindningstid medlemmar har på sina träningskort, desto mer sällan går de faktiskt iväg och lyfter sin dyrbara skrot.
Trots att det på det genomsnittliga gymmet krävs minst åtta träningspass i månaden för att medlemskap ska löna sig jämfört med klippkort, masar sig den genomsnittliga medlemmen bara iväg ungefär hälften så många gånger.
Hur kommer det sig att människor över hela världen gladeligen betalar dubbelt så mycket för sina muskler än vad de skulle behöva?
Den frågan fann forskarna också svar på. För när personerna i undersökningen tillfrågades hur många gånger de tänkte gå på gymmet nästa månad svarade de i snitt 9,5 gånger. Och då skulle medlemsavgiften löna sig.
Detta ser jag som bevis på att det är rätt att inte träna alls. Självbedrägeri, var ordet.
******
Fast lite motion blir det trots allt. I söndags eftermiddag, i strålande septembersol och vänliga vindar från väst, tog jag en långpromenad längs Södra hällarna. Ni vet, kuststräckan som av kampanjgruppen Rädda Södra Hällarna och Naturskyddsföreningen beskrivs som "ett viktigt och uppskattat rekreationsområde för många gotlänningar" med "omistliga naturvärden".
Under min halvtimmestur i perfekt promenadväder siktade jag tre personer. Och nog för att utsikten är hänförande, men det bestående minnet av den "unika floran" blev ett rivsår på vaden från en ilsken risbuske.
Och så den märkliga paradoxen att förkämparna för orörd natur har manifesterat sina upprörda känslor genom att spraymåla "Nationalstadspark nu!" bakom den gamla skjutvallen.
Nästa helg tar jag en långpromenad längs sönderexploaterade och ogästvänliga Norderstrand. Något säger mig att jag kommer möta betydligt fler människor, trots bristen på omistliga naturvärden.
*******
Vi är ensamma hemma, treåringen och jag. Familjens andra halva är i huvudstaden. Det har fått mig att förstå att jag börjar bli gotlänning på riktigt igen, för att trängas i Stockholms city en lönehelg är numera det sista jag känner för att göra på min lediga tid.
Vi ska plocka ruttna äpplen i trädgården, bygga koja under trappan och ha lördagsmys framför Djungelboken. En trevlig helg, helt enkelt.
Det hoppas jag att ni också får.