Bygg ett badhus, inte en simhall
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bad är ingen ny företeelse. Vi har badat så länge vi kan betrakta oss som människor. Människor har byggt anläggningar att bada i redan för fem, sex tusen år sedan.
Här på ön har vi byggt badhus långt tillbaka i tiden. Det finns flera platser ute i socknarna där det har funnits små badhus där ortsbefolkningen kunde tvätta sig rena och på sina håll kunnat bada bastu.
Visby byggde ett badhus år 1912. Det badet var känt bland badfolk på den tiden och betraktades som ett bra bad. Det huset är i dag kårhus i Visby. Solbergabadet byggdes 1961 och rustades upp för några år sedan. Denna upprustning kostade nästan lika mycket som halva kostnaden för ett nytt badhus då. Det har tydligen byggts ett badhus i Visby vart 50:e år så nu bör det vara dags igen.
Nu börjar nämnden tydligen tänka bad igen som vi kunde läsa i Gotlands Allehanda den 18 juni. Möjligen visar detta att det finns ett intresse från politikerna att förse invånarna med det de önskar - ett bad.
Men om jag förstått det rätt är det inte frågan om ett bad som invånarna önskar, det är något annat. Min erfarenhet från bad-byggande är att det människor önskar är bad där barn kan lära sig umgås med vatten, barn och ungdomar vill kunna stoja och leka med spännande vattenlekar och vuxna vill njuta i varma rum och i varmt vatten i lugn och ro. Dessutom vill människor motionssimma. Motionärerna vill hellre simma i 25 meter än 50 meter. För detta krävs en byggnad med ett för "bad" anpassat innehåll.
Det finns påtryckningsgrupper som försöker påverka politikerna att använda invånarnas skattepengar att tillfredställa särintressenas egna behov. Simklubbar och simförbund är sådana intressegrupper som inte har egna pengar men som gärna ser till att någon annan bygger deras idrottsanläggning som inte är det samma som ett bad för folket.
Ett badhus är inte som en fotbollsplan som endast brukar användas för fotboll. Ett badhus kan vara både en simmarnas idrottsplats och en rekreationsplats för icke föreningsfolk.
Att låta folket bada i en tävlingsanläggning är inte så omtyckt. Idrottsledarna skall ha rätt att kräva att invånarnas skattepengar används för dem men politikerna bör bestämma vad skattepengarna skall används till.
Invånarna som betalar skatt för sitt gemensamma samhälle har ingen föreningsföreträdare som slåss för deras sak om vi inte räknar att politikerna skall slåss för sina invånare och tillfredställa deras önskemål.
Vill nämnden göra det bör de studera fritidsvaneundersökningarna. Då bör de komma fram till att det bör bli ett badhus, inte en simhall.
Enligt tidningsartikeln i GA tycks politikerna värna om särintressena. Genom att önska en 50-meters bassäng har de också visat ett visst förakt för människornas önskemål om bad eller också har de inte förstått att en 50-meters bassäng endast är till för simidrotten.
En rik kommun kan ju tänka tanken att bygga ett stort hus för en tävling som kommer att användas endast en gång möjligen två gånger under sin livstid. Är det en fattig kommun kan det vara befogat att avstå från sådana tankar. En anläggning som klarar Island Games kostar mer än vad det smakar och kommer att dra resurser från varje tanke på ett folkbad.
Att i dag bygga ett hus för både tävlingsidrott och folkbad för 100 miljoner kronor, går inte. Det har ingen klarat tidigare. Förmodligen skulle notan hamna på det dubbla. Att dessutom förse sina invånare med ett badhus utan att varken betala byggkostnader eller driftkostnader finns inte.
Möjligen kan man som några har gjort, trixat lite med sanningen.
I stället för pengar har kommuner betalt med byggbar mark eller annat byte som är det samma som att betala med skattepengar. Dessutom brukar en sådan företagare tillgodoräkna sig skattepengar genom att låta kommunen stödköpa biljetter för skolbad och för simklubben träningstider i bassängen som kommunen får köpa år efter år á 50:- stycket. Är dessa stödköp tillräckligt gynnsamma kan en företagare räkna hem kapital och driftkostnader. Om detta skall ske kan det inte vara en bassäng för idrottare som inte har några pengar att betala med. Ingen har lyckats få ett bad att gå ihop ekonomiskt. Att en företagare skulle betala för "förmånen" att äga en simhall kan inte vara en klok företagare. Att förutsättningarna skulle vara mera förmånligt här på Gotland tvivlar jag på.
Skillnaden mellan en kommun och ett företag är att enligt reglerna får ett företag inte gå med förlust och en kommun får inte gå med vinst. Vet man det är det svårt att tro på tankegångarna i artikeln.
I augusti skall enligt kultur- och fritidsnämnden en dialog inledas för att hitta en lösning på detta konststycke. Det skall bli mycket intressant att se om vi får veta hur detta trick skall gå till.