Bättre statistik förhindrar dioxinskandaler
Foto: PETER MORRISON
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men så är det inte alltid. Ständigt sipprar miljögifter ut från vårt moderna samhälle och hamnar förr eller senare i luften vi andas, i maten på våra bord eller i dricksvattnet.
Vi borde reagera oftare. Framför allt borde politiker och ansvariga myndigheter reagera. Men varför är det då så tyst?
Tystnaden beror inte på att problemet är ringa. Se bara på den senaste skandalen. Dioxiner är organiska miljöföroreningar som tros kunna påverka centrala nervsystemet, hormonnivåer i kroppen, immunförsvaret och fortplantningen. Föreningarna är stabila och kan därför färdas långt i näringskedjan innan de hamnar på våra matbord.
Irländska medier rapporterar om att dioxinet som återfanns i fläskköttet fanns i det foder som grisarna åt. När tillverkaren av fodret anger att man använt spillolja för att torka det kan nog källan till det onda anses spårad. Spillolja är klassat som farligt avfall och ska tas om hand på ett säkert sätt enligt gällande föreskrifter.
Bristande kunskap hos inblandade och bristande kontroll från ansvariga myndigheter gjorde bildlikt talat att spilloljan istället hamnade i stekfläsket.
Med tanke på den gemensamma marknaden är frågan om samma sak kan hända i Sverige egentligen ointressant. Men Sverige kan, om vi vill, bli ett föregångsland när det gäller att hindra de farliga miljögifterna från att hamna på fel ställe.
Vad som krävs är ett bra system för att samla in statistik om mängder farligt avfall som uppkommer och hur det tas om hand. EU:s nya ramdirektiv för avfall, som träder i kraft om två år, kräver att medlemsländerna ska vidta nödvändiga åtgärder för att det farliga avfallet ska kunna spåras från källan till graven. Om Sverige i dagsläget uppfyller det kravet är mycket tveksamt. Listan över farliga avfall som kommer på villovägar och orsakar så kallad diffus spridning av miljögifter kan göras lång.
Låt oss nöjas med att konstatera att vårt grannland Norge, med hjälp av bra statistikinsamling, misstänker att närmare 90 000 ton farligt avfall inte hanterats och behandlats på ett miljöriktigt sätt. Detta bara under 2006! Med den misstanken som grund satte ansvariga tillsynsmyndigheter in resurser för att spåra svinnet. Norska medier kunde snart rapportera om att stora mängder farligt avfall lämnade landet på olaglig väg och skickades ut från EU till mottagarländer med stora brister i hanteringen.
Att situationen skulle vara så mycket annorlunda i Sverige är svårt att tro. I den senaste svenska statistiken från 2006 är skillnaden mellan uppkommet och behandlat farligt avfall stor. Förklaringen till skillnaderna ger inga bra svar eller möjligheter till att spåra eventuella flöden på avvägar.
Låt oss därför sluta blunda för riskerna på det här området. Låt oss istället avkräva ansvariga politiker och myndigheter ett nyårslöfte. Att Sverige ska bli minst lika bra som vårt grannland på att följa det farliga avfallet. Precis så som den kommande lagstiftningen kräver! Då kan vi förmodligen hindra en hel del miljögifter från att hamna på nästa års julbord.