Båtbetraktelser
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Väl ombord är restaurangtorget smockfullt och jag delar bord med en blek och till synes ensamresande tonårspojke i keps och Iron Maiden-tröja. Vid bordet intill sitter en ung flicka med hästsvans, uttråkad min och frukostbricka. Hon brer smör på sin vita fralla, lägger på ost och kletar på apelsinmarmelad. Sedan pillar hon noggrant bort varje spår av apelsinskal, tills allt som återstår är gul sockergelé. Flickan äter sin macka med öppen mun, ljudligt smaskandes.
Efter att ha suttit och glott på mig medan jag äter min frukostbricka, går pojken mittemot och köper en egen. Medan han äter glor han på mig ibland, med mörka ringar under sina lite flackande ögon. Jag glor tillbaka, lika trött. Klockan är halv åtta. Nästan tre timmars resa återstår.
Går till informationen och köper en båtbussbiljett. Kvinnan som står efter mig i kön reklamerar. Det är stopp i de aktre toaletterna. Finns det fler längre fram i båten? Flickan bakom disken låter resignerad.
- Det är lika på alla toaletter, på alla däck. Maskin jobbar på det, säger hon.
- Aj då, säger jag.
- Ja. Det är inte så roligt med tusen ombord.
Kapten Wassberg kommer strosandes, med gyllene beslag på axlarna. Fast jag vet att han är långt ifrån ensam på bryggan och att till och med flygplanspiloter kan lämna sina spakar, flyger den fnissframkallande tanken genom huvudet: Herregud! Vem kör båten?
En berusad man i vit skjorta och löst hängande slips svajar omkring. Han har en plats vid ett bord men rör sig en hel del. Han går ut och röker, pratar med flickan i receptionen - jag får för mig han försöker boka en hytt men de är slut - och hälsar på folk vid andra bord.
Han är inte stökig, bara berusad. Folk kan inte låta bli att titta - men tittar snabbt bort för att undvika ögonkontakt. Mannen kliar sig i pannan och glasögonen ramlar ner på näsan.
En unge i bollhavet börjar gallskrika och flera medresenärer reagerar instinktivt. En småbarnspappa kikar bekymrat och en äldre kvinna sträcker på halsen för att se ordentligt. För egen del hoppas jag ungen tystnar snart. Tanken är de barnfrias privilegium, ursäktar jag mig med.
Tonårspojken tar fram en mp3-spelare, pluggar in hörlurar i öronen, trycker på play och rycker ut dem illa kvickt. Hinner höra att dundret låter som Maidens Piece of mind. Bra platta.
Den berusade mannen börjar se trött ut. Han kliar sig på näsan och sjunker djupare ner i sin stol. Nej, nu reser han sig. Åter till informationen. Flickan bakom disken skakar på huvudet.
Informationen gör en förfrågan om det finns läkare ombord. Inom en minut har tre personer anmält sig. Två följer med bakåt i båten och jag tänker att det måste vara extra otäckt att bli akut sjuk mitt ute på havet.
Precis när jag konstaterar att jag är så trött att jag knappt orkar sitta upp, sker ett mirakel. Allt frukosterande är överstökat, restaurangtorget har blivit mer glest befolkat och plötsligt ser jag flera tomma soffplatser i rad. En oas. Precis under en av skyltarna: "Var vänlig ligg inte i soffan".
Först skäms jag lite. Sedan bullar jag upp en väska och en jacka så skylten göms, lutar omkull mig och tvärslocknar. Det är värt mer än 35 kronor.