Bara ett ögonkast räcker inte
Foto: Fredrik Persson
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De flesta anmäler inte någon för våldtäkt om de varit med på noterna, om de så vrider sig i ånger dagen efter. Och de som gör det torde vara knepiga redan från början, vilket borde få den intresserade att dra öronen åt sig, och om det likväl sker också borde märkas i rättsal.
Jag kan inte se några större problem, anmäler man våldtäkt och kan anses tillräknelig, så har våldtäkt skett. Och detta oberoende av eventuellt motstånd eller vad som har sagts. Medgivande handlar om handling, att vara med på noterna, att vara aktiv. Att fortsätta med någon som är passiv, likgiltig, kanske gråter i tysthet, eller för den delen är helt borta av berusning är sjukt och våldtäkt och förtjänar fängelse eller vård.
Maria Erikssons påstående att det är omöjligt för en "man" att avgöra om det är frågan om våldtäkt eller inte om inga tecken på motstånd finns är struntprat. Ett ögonkast kan tolkas olika skriver hon, det menar nej, men tolkas som ja. Bara ett ögonkast kan aldrig räcka. Och den som fullföljer en akt bara på ett tolkat ögonkast på en kanske i övrigt helt paralyserad person är definitivt sjuk. Den svepande manssyn Maria Eriksson ger uttryck för, att ett endaste ögonkast från henne kan få män att kasta sig över henne utan pardon, är kränkande.