Avindustrialisering hotar om inte energipolitiken ändras
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den akuta ekonomiska krisen är den främsta orsaken till den ökande arbetslöshet vi nu ser. Men det är inte den enda, parallellt med finanskrisen pågår sedan 20 år en strukturell omvandling av världsekonomin, globaliseringen. Globaliseringen är i grund och botten positiv, särskilt för ett litet land med öppen ekonomi som Sverige.
Men tvärtemot vad som ibland sägs kommer alla länder inte att bli vinnare i globaliseringen. Om Sverige ska bli en vinnare måste våra företag konkurrera med kunskapsintensiva produkter och hög produktivitet. Det krävs också att kostnaderna för insatsvaror, energi, arbetskraft, kapital och material är konkurrenskraftiga. Politiken måste helt enkelt ge företagen rimliga villkor. Tyvärr är min bedömning att varken den tidigare eller dagens regering lyckats åstadkomma detta. Politikerna verkar heller inte se hur allvarligt läget är idag - Sverige riskerar nu en ny våg av avindustrialisering.
Det har länge talats om att tjänstesektorn och, kanske framförallt, de finansiella näringarna ska ta över industrins roll som Sveriges ekonomiska motor. Finansiella tjänster, turism och servicenäringar är viktiga verksamheter, men de kan inte ersätta industrin. Den svenska industrin har under modern tid stått för de inkomster och värdeskapande som utgjort basen för tjänstenäringarna. Utan en stark och högproduktiv industri med högt förädlingsvärde i Sverige försvinner också grunden för en privat tjänstesektor och offentlig servicesektor som kan betala bra löner. Industrin står fortfarande för mer än en femtedel av den direkta sysselsättningen i Sverige. Många av landets kunskapsintensiva tjänsteföretag är helt beroende av industrin. Institutet för tillväxtpolitiska studier gör bedömningen att varje arbete i tillverkningsindustrin skapar tre ytterligare arbetstillfällen och skatteintäkter till vår gemensamma välfärd. Utan industri skulle vi ha ett helt annat Sverige.
Både regeringens finansminister Anders Borg och oppositionens Thomas Östros verkar idag, i viss mån, ha förstått att det behövs större satsningar på utbildning, forskning och infrastruktur för att Sverige skall bli en av vinnarna i globaliseringen. Varken regering eller opposition verkar dock förstå att det också krävs en radikal förändring av energipolitiken för att stoppa en begynnande avindustrialisering. I takt med att globaliseringen utjämnar utbildningsnivån, kunskapsnivån och produktiviteten mellan länder blir kostnadsbilden allt viktigare.
Sverige bör inte utvecklas till en ren råvaruexportör och ett tjänstesamhälle i finanskrisens spår. Vi bör istället fortsätta att använda våra rika naturresurser i högproduktiv industri som skapar högt förädlingsvärde och välbetalda arbeten som kan finansiera den gemensamma välfärden och skapa efterfrågan i andra sektorer av ekonomin.
Spelreglerna för energipolitiken måste därför återigen bli långsiktiga och förutsägbara så att svensk industri kan behålla sin position i en globaliserad värld och klimatet samtidigt skyddas. En av de viktigaste åtgärderna vore om regeringen nu i arbetet med den klimatpolitiska propositionen också tog hänsyn till att svensk industri behöver säker tillgång till el till konkurrenskraftiga priser. Det kräver en offensiv utbyggnad av den kostnadseffektiva koldioxidfria elproduktionen i landet. I klartext: vi måste nu börja planera för en utbyggd kärnkraft om landet ska klara både jobben och klimatet.