Astrid Lindgren - Småbrukarnas vän
Foto: Stefan JerrevŒng / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Redan några år efter gåvan gav hon uttryck för starkt missnöje med hur den nya djurskyddslagen som trädde i kraft den 1 juli 1988 tillämpades. Astrid bestämda avsikt var att den skulle vara ett bålverk mot långa djurtransporter och det djurplågeri som de instängda djuren, som aldrig får se solen, i höns-, mjölk- och djurfabriker ständigt utsätts för. Med vissa undantag för burhönsen kom den nya djurskyddslagen att legitimera det systematiska djurplågeriet i djurfabrikerna som bara blir större och större. Och detta med myndigheternas goda minne.
Hon hade i dag rasat mot att paragrafer som var tänkta att skydda småbruket gett landsbygdsfientliga tjänstemän möjlighet att med tumstock och petitesser döma ut väl fungerande småskalig djurhållning. Hon hade nog inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att miljöpartiets avdankade språkrör Matz Hammarström skulle släppa loss sina tungomålstalande veganer i vild jakt på småbrukens djurhållning. Av det simpla skälet att de inte vill att folk ska äta kött. Eller producera kött, ägg och mjölk.
Djurfabrikerna vågade sig dessa fega inspektörer inte på. I synnerhet sedan Matz Hammarström efter överläggningar med grisfabrikören och ordföranden i LRF Lars-Göran Pettersson minskade på utrymmet per gris i djurfabrikerna. Allt för att försöka säkra sin plats som generaldirektör för Djurskyddsmyndigheten.
När nedläggningen av de mindre och medelstora slakterierna började på 80-talet och bland annat Scans slakteri i Uddevalla skulle läggas ned hade vi täta kontakter. Hon skrev också hela uppslag i Expressen om denna centralistiska galenskap som bondekooperationen gick i täten för redan då.
Vid ett av våra samtal föreslog jag att man borde ta styrelsens ledamöter och verkställande ledning i Scan och lasta dem i en djurbil en riktigt het sommardag och sedan köra dem runt på småvägarna från norra Bohuslän, 25 mil till det nya slakteriet i Skara. Utan rast och utan vatten precis som för slaktdjuren.
- Ja, svarade Astrid, och så skulle dom slaktas när dom kom fram.
"Sagotanten som inte kunde räkna" som Gunnar Sträng kallade henne och verkligen fick äta upp i den stora Pomperipossadebatten var en riktig tuffing med mycket humor.
När Småbrukare i Väst, som först bröt sig ur LRF, 1987 startade tidningen Småbrukaren fick vi följande uppmuntrande brev från Astrid:
Bravo Småbrukare i Väst
En egen tidning, den glada nyheten fick mig att utbrista;
Vore jag en liten gris
glad ock klok på grisars vis
skulle jag stå i min stia
och högljutt grymta och skria
Visst behövs det en hel massa småbrukare
För annars blir djurhållningen allt sjukare!
Självklart är det en småbrukargris som talar.
Annars vore det ju ingen glad gris.