Arkeologi - vetenskap för alla tidsåldrar
Benfynd. Arkeologen Per Widerström och osteologen Jessica Larsson hittar mängder av gamla människoben på Galgberget.
Foto: Rolf Jönsson
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag förstår inte riktigt var Torsten Daun vill komma. Men jag förstår att han är kritisk till hur arkeologisk metod används och att kritiken exemplifieras av den arkeologiska undersökningen vid galgen.
Syfte med undersökningen vid galgbacken i Visby var att skydda de ben som låg i dagen och att ta reda på mer om den gamla avrättningsplatsen. Det kan knappast upplevas som värdigt att människoben ligger i dagen och trampas sönder av de som besöker galgen.
När det gäller Visbys gamla avrättningsplats på klinten norr om innerstaden har de historiska källorna, skrifterna, tagit oss en bit. Men inte långt nog, varför stafettpinnen gick över till arkeologin. Några av de avrättades namn är kända eftersom de förekommer i juridiska akter från 1600-, 1700- och 1800-talen. Det är flera personer som forskat om dem och gjort sammanställningar som finns lättillgängliga på internet.
De sammanställningar som gjorts har givit oss en överskådlig personhistoria för några av de människor vars liv tog slut vid någon av öns många avrättningsplatser. Men vi vet ganska lite om själva avrättningsplatserna. Men mycket ny information har kommit fram som väcker nya frågor. Att samtliga som begravts på avrättningsplatsen inte har ansetts värdiga kanske är ett gammalt axiom som hänger med av ohejdad vana?
De enda två riktiga gravarna som påträffades hade omsorgsfullt lagts i öst-västligt orienterade kistor. Detta tyder på att de lagts ned i kristen tradition. Vi måste nu ställa oss frågor om varför det finns sådana märkliga skador på skeletten och vad gör så många unga på galgbacken? Kan en femåring verkligen ha avrättats?
Torsten Daun skriver att han vill freda de här platserna. Det tycker jag också är bra. Ett av de mål vi arbetar mot sträcker sig betydligt längre än att skydde de tre platserna som Torsten Daun räknar upp och ta reda på var fler av Gotlands avrättningsplatser legat genom åren och ge samtliga platser ett skydd.
På frågan om när en begravningsplats blir profan måste väl det snarast ha med en eventuell invigning att göra och inte med hur lång tid som gått. En plats som aldrig helgats bör väl knappast ha varit annat än profan?
På frågan om var gränsen går mellan arkeologi och historia häpnar jag. Medeltidsarkeologi existerar som en överbryggande disciplin. Att arkeologisk forskningsmetodik idag används för att studera händelser under första och andra världskrigen, och när modernare massgravar påträffas efter folkmord. Att man drar en gräns mellan förhistorisk tid och historisk tid så som Torsten skriver är en generell regel, men att samma princip skulle användas för att begränsa de vetenskapliga metoderna och slå kilar mellan de arkeologiska och historiska disciplinerna har jag svårt att förstå syftet med.
Historiska källor är en fantastisk tillgång när man arbetar med tidsepoker där sådana finns. Men de är också tendentiösa. För vem skrev de handlingar som vi idag betraktar som historiska? Knappast den vanlige gotlänningen. Om den källkritiska aspekten saknas tar man inte historien på allvar. Daun påstår att "spekulationer kring analysresultat är vanligen inte nödvändiga" eftersom "sådana uppgifter finns för historisk tid dokumenterade". Skulle vi verkligen veta vad vi vet om Visby i dag om vi bara lutat oss på historiska dokument utan att sätta spaden i jorden? Knappast.
På frågan om arkeologins roll kontra historieforskningens så tycker jag att Dauns beskriver en bakåtsträvande inställning som jag tror att få av hans historikerkollegor skriver under på. Jag skulle också vilja replikera på påståendet "För att motivera arkeologernas inträngande i den historievetenskapliga tidssfären, borde betydligt starkare skäl föreligga än att analysera fram svar på frågor vi troligen redan besvarat". Att påstå att arkeologer undersöker lämningar från historisk tid egentligen arbetar med att belägga vad historikerna redan vet är befängt.
När det gäller exemplet från Östergötland så gjordes undersökningen där av arkeologer. En osteolog analyserade benen och en historiker beskriver samhället som det såg ut vid användningstiden för den av arkeologer undersökta galgen. Precis som vi arbetar här, även om vi inte kommit så långt som till en bok. Min övertygelse är att arkeologisk metod har mycket att ge till historisk forskning. Visby stads galge är ett utmärkt exempel på detta.
Slutligen vill jag ta tillfället i akt att bjuda in Torsten Daun då Gotlands Museum under nästa år kommer vara en av arrangörerna för en seminarieserie. Där kommer bland annat arkeologins förhållande till sina stöddiscipliner att diskuteras, tillsammans med exempelvis etik inom gebitet.