Ansiktsblindhet. Fälla för reporter?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den stora nyheten var att LO-ordföranden vägrade svara på frågor om makens gratisboende på hotell i Italien. "Ni får inga svar" sa dubbelgångaren helt förståeligt.
Visst hade det varit ännu roligare om hon fortsatt att spela med. Själv kan jag tänka att jag i stans centrum blir attackerad av en kvällstidningsreporter som mumlar ett hej Marit. Alldeles intill har vi en valaffisch med rikstanten Marit Paulsen retuscherad och uppmålad så gott det går.
vvvv
För all del, säger jag, vad vill du att jag ska kommentera, flicka lilla?
Nåja, eftersom du är ung och dum så ska du få det här scoopet av mig, och lyssna noga: Jag har mycket riktigt min kära gubbe boende i husvagnen och han förmånsskattar inte öre för det. Men nu hinner jag inte stå här och prata tull med kvällspressen, ska köpa ett nytt gasolkök förstår du. Glöm inte att rösta på mig i EU-valet!
Och så försvinner tanten i riktning mot järnaffären...
Men det vare mig fjärran att kritisera reportern i fråga. Hur lätt var det inte att dabba sig när man som ung journalist i jakten på intervjuoffer skickades ut med gamla arkivbilder av dem i nypan till flygplatser och tågstationer. Och då gällde det ofta inga superkändisar som Ingrid Bergman och Dag Hammarskjöld.
vvvv
Nej då, det kunde exempelvis vara en ambassadör som kom hem till Skåne för att fira sommarsemester. På bilden var han yngre medelålder, i verkligheten definitivt äldre. Inte lätt att identifiera i mängden.
En annan gång medverkade jag till att publicera fel (förmodligen) tvillingbror på familjesidan. Ännu när den siste gått bort undrade jag över om det var rätt bild i tidningen.
På tal om dubbelgångare så händer det att människor är enormt lika trots att de veterligt inte är släkt. Helt nyligen var jag övertygad om att en gammal kompis kom emot mig på gatan trots att hon borde vara sextio mil härifrån. Först helt nära insåg jag misstaget.
vvvv
I tonåren hade jag själv en dubbelgångare. Det hände att främmande människor glatt igenkännande vinkade till mig men ursäktade sig vid närmare påseende. Blev förstås nyfiken på vem den andra var men turligt nog möttes vi aldrig.
Det sägs ju att ser man sin dubbelgångare är man dödens.
I sådana fall kan det kanske hjälpa att lida av ansiktsblindhet eller prosopagnosi som denna neurologiska funktionsnedsättning kallas.
I svåra fall känner man inte igen sig själv i spegeln, ej heller nära anhörigas ansikten.
I den mellansvåra eller lättare formen klarar man detta men inte avlägset bekanta. Kanske var det just ansiktsblindhet som Expressen-reportern stupade på i fallet med den falska LO-ordföranden.
Det gamla knepet med arkivbild var nog inte så dumt ändå.