Krönika
Chefen vill inte ha en klimakteriekossa, så löd rubriken på ett seminarium i Almedalen eftersom ålder ofta efterfrågas vid anställning på arbetsplatser. I grunden handlar det om ålderism där äldre personer på olika sätt utsätts för särbehandling.
Det är en systematisk form av förtryck som alla kan falla offer för även yngre. Själv minns jag en arbetsplats jag kom till som en tio år äldre kvinna bland unga ogifta pojkar. Alla var tekniskt begåvade medan jag själv var akademiker, med bakgrund i media och mor till vuxna barn. Jag var den enda kvinnan på arbetsplatsen utöver kvinnan i receptionen.
Då tillämpades fientlig ålderism där någon eller några hade en öppet negativ föreställning om ålder och på den här tiden också till kvinnor som kämpade för kvinnors rättigheter. Vanligen handlar fientligheten om att äldre är gamla, trötta och tråkiga. Alltså vägrar man att anställa personer över en viss ålder trots att medelåldern höjts och vi lever längre och arbetsmarknaden saknar kompetent arbetskraft.
Ålderism är ett samlingsnamn för fördomar, diskriminering och ohälsosamma strukturer riktade till personer på grund av deras ålder.
Man upprättar policys som orättvist gynnar en viss åldersgrupp och man ser äldre människor som mindre produktiva och mindre anpassningsbara. Jag inser att jag kunde ha fortsatt arbeta i tio år till efter pensionen. Produktiv var jag, men kanske inte anpassningsbar. På den här ön måste man sparka sig in. Alltså pendlade jag över vattnet till andra institutioner.
Yngre människor ses som okvalificerade kanske oansvariga. Teknikkunnande kan man knappast klaga på.
En ny erfarenhet är att banken inte beviljar äldre människor lån. De utgår från pension inte övriga ägodelar om man inte överlåter sin fastighet i deras händer. Jag fick låna 30 000 för att köpa en tvåa i Visby. Det säger sig självt och inga andra förslag kom ifrån banken bara från granngårds som tyckte jag måste flytta till Visby.
Ålderism en av de diskrimineringar som bekämpas minst i Sverige finns likafullt i personliga relationer. Familjemedlemmar blir osynliga. Visas mindre respekt vid matbordet genom att man ägnar sig åt samtalsintressen som inte berör den äldre generationen.
Mobbning sker. Man gör kränkande generaliseringar som att fyrtiotalisterna var en jättepropp inte årskullar med relativt god utbildning.
Alla känner vi någon som utsatts för ålderism och med sannolikhet kommer vi själva att utsättas för den. Med en rygg som en sprängd anka har jag nu hemtjänst. Den behövs, men det jag inte behöver är en samtalston som till ett barn. Då reser jag ragg.
Å andra sidan använder jag ålderistiska begrepp i den mening att jag talar om mig själv som äldreäldre. Ett är säkert jag klär mig inte för min ålder utan i dresser jag gillar.
Det är en klar skillnad mellan ålderism och åldersdiskriminering. Till det återkommer jag.