Krönika
”Vi borde ägna mindre tid åt att oroa oss för Putin, och mer tid åt att oroa oss för invandrade våldtäktsgäng, knarkbaroner, mördare och människor från mentalsjukhus som kommer in i vårt land – så att vi inte blir som Europa!!”, skriver Donald Trump.
Och där bor vi - omgivna av allehanda galningar.
Många frågar sig om det finns något sätt att undkomma presidenten i USA och allt annat elände, så att man slipper att drabbas av ångest, depression och uppgivenhet.
De försvarsmekanismer vi människor begåvats med - förnekelse, förträngning och rationalisering - fungerar givetvis.
Man vägrar helt enkelt att prata om kriget i Ukraina, hittar på ursäkter som att Trump inte menar vad han säger, stänger ute allt som är outhärdligt och slutar att se på nyheterna. Ni känner förmodligen igen er.
Men när det inte längre funkar att låtsas som att det som händer inte händer, får man söka sig vidare.
Och som på beställning dyker det upp en och annan självhjälpspredikant som lär ut hur vi ska hantera ångest, ilska och rädslor.
Ett trick jag lärde mig på en ledarskapsutbildning var att man tar det som irriterar en mest – typ Trump – lägger det i handen och håller upp den tills det gör ont. Sedan öppnar man handen och släpper ner det i golvet med en snärt.
Då ska man vara av med det bekymret. Fungerar inte. Förutom att det gör ont i armen.
En annan modell, som Cecilia Hagen lanserade i Expressen, är att dela upp tankar och känslor i olika avdelningar med vattentäta skott emellan.
Man tar hela det galna världsläget och föser in det i ett alldeles eget, hårt tillslutet fack i hjärnan. Man tar något annat outhärdligt och låser in i ytterligare ett fack – och sen försöker man göra sig av med alla nycklar.
På det viset kan man känna glädje trots allt vansinne som råder i omvärlden.
Man kan också ge sig ut på jakt efter platser utan mobiltäckning, där man kan sitta för sig själv och småsjunga eller muttra lite. TV-serier har också räddat många.
Om den här typen av verklighetsflykt inte fungerar, vilket det inte gör, får man ge sig i kast med världen som den ser ut.
Tillsammans har vi alltid kunnat förändra världen – och det kan vi fortfarande. Genom att engagera oss, organisera oss och höja våra röster kan vi påverka framtiden i rätt riktning.
Det är då vi är som starkast, och varje handling, hur liten den än kan verka, bidrar till något större.
Att välja att agera är inte bara en möjlighet – det är dessutom smart och en skyldighet mot både oss själva och kommande generationer.