Debatt
Ingrid Thunegard skriver i sin krönika i GT om anorexi utifrån ett personligt perspektiv med anledning av min insändare om utställningen ”The Gateway”, som just nu visas på Gotland.
Ätstörningar triggas av olika faktorer, inte bara av bilder. Men i dag omges vi av fler visuella budskap än någonsin. På sociala medier och bland influerare finns en ökande trend att visa ett smalhetsideal där en extremt mager kropp blir norm. I dag når bilder allt fler människor i alla åldrar, än bara för 20 år sedan. Det är numera lättare att påverka och att bli påverkad. Sårbarheten ökar för den som redan är sjuk eller i riskzonen.
Så kallad pro ana-estetik kan vara svår att undvika. Bilder av kroppar som visar extrem smalhet, genom att till exempel få utstickande höftben och ryggkotor att framträda extra tydligt, kan trigga. Många drabbade personer kan ”inspireras” av sådana bilder. Något som många tidigare drabbade kan intyga. Den känslomässiga processen leder till en skev kroppsuppfattning, ett självhat och en negativ syn på sin kropp och ger en ätstörning kraft att fortsätta. Av alla sinnesintryck hjärnan tolkar så är det, det visuella som skapar det starkaste intrycket. Det är därför vi behöver ställa oss frågan om hur ätstörningar ska gestaltas på ett icke-triggande sätt i bild. Eller för all del i konsten, som i ”The Gateway”.
Det finns ett samband mellan ungas psykiska ohälsa och medieanvändning. Därför är det livsviktigt att ta ätstörningar på allvar. Exponering för smalhetsideal ökar risken för nedstämdhet och en negativ kroppsuppfattning. Det vet vården idag och det finns trots allt bra behandling för ätstörningar numera.
Ätstörningssjukdom ska absolut inte tystas ner. Det är inte det jag skriver. Det är nödvändigt att vara öppen om ätstörningar i konst, film eller text. Men det handlar om hur det görs. Konsten ska inte väja för det som är svårt eller obehagligt. Konsten har istället en unik möjlighet att visualisera tankar, känslor och mående, utan att fokusera på kroppen eller maten. En ätstörnings sitter till stora delar i huvudet. Det är en utmanande uppgift som kräver att gestaltningen görs varsamt och medvetet.
Min dotter drabbades av ätstörning i tonåren. Hon är i dag vuxen och helt frisk. Jag vet hur det är att vara anhörig och drabbas av sjukdomens kraft.
Jag förstår Thunegards reaktion, men jag tar ett annat perspektiv. Det är utifrån den egna förståelsen, som jag reagerar på ”The Gateways” estetik.