Vilka har tillgång till den kultur som finansieras med våra gemensamma skattepengar, som till exempel statliga museer? Det är en fråga som faller i ljuset i den pågående offentliga diskussionen om kulturen och dess framtid. Debatten har istället kommit att centrera kring Alice Bah Kunke, vår nya kultur- och demokratiministers tro, författarskap och personliga angelägenheter.
Skatt betalar vi för att gemensamt bygga upp samhället på olika sätt, statliga museer är en av våra gemensamma och viktiga tillgångar. De förvaltar och visar oss vår historia och samtid. Som institution har de därför en enorm makt; de kan välja vad de anser vara viktigt att synliggöra och inte.
Varför är det fortfarande till största del en homogen skara som hörs och syns när det gäller konst, litteratur och kulturella sammanhang? Beror det på att till exempel rasifierade och arbetarklassen inte är intresserade av kultur? Att de inte vill skapa och konsumera kultur? Knappast.
För ett par dagar sedan fick jag förmånen att under en dag, tillsammans med några museichefer vara med på en dialog kring hur vi ska tillgängligöra våra museer för att komma bort från att de tilltalar en homogen skara. Uppdraget var ett samarbete mellan kulturdepartementet och Riksutställningar och vi hade olika ingångar, förslag och analysmodeller. Men en sak var de flesta av oss ense om, den kultur och de museer som finansieras genom våra gemensamma skattepengar bör också vara till för alla, både när det gäller deltagande och skapande, oavsett härkomst, klass eller kön.
När regeringen offentliggjorde att det ska kosta noll kronor att gå på statliga museer blev jag först väldigt glad, pengar och kommers ska inte få styra tillgången till kultur. Samtidigt är glädjen falsk. För om alla betalar skatt ska alla också självklart få åtnjuta de byggnader, aktiviteter och saker som skatten går till. Därför är gratis entré bra, men inte tillräckligt.
Journalisten Jan Gradvall skriver: “Frågan om gratis entré blir väldigt abstrakt för den som inte har råd att åka till det som är gratis”. Vad spelar det för roll att inträdet är gratis om byggnaderna är centrerade till vissa delar i staden och landet och alla inte har råd att åka dit? Får de som inte kan ta sig till kulturen skylla sig själva? Varför kan inte kulturen decentraliseras och spridas ut?
Platsen som avgörande för tillgång till kultur har också i högsta grad med kulturellt kapital att göra. Därför borde offentliga kulturdebattörer skippa “för eller emot Alice Bah Kuhkne”. Vi borde istället slänga käft om materiella konsekvenser när endast en begränsad skara har tillgång till kulturen. Och hur vi ska bryta kultursegerationen.