Få ting på svensk arbetsmarknad är så cyniska och felriktade som regeringen Reinfeldts införande är anställningsformen ”allmän visstid”. Den innebär att arbetsgivare helt godtyckligt kan besluta om anställning på viss tid utan att motivera varför den ska vara begränsad. Något som lett till att antalet tillfälliga anställningar ökat, eller som LO:s andre vice ordförande Ingela Edlund nyligen sade, ”gjort att ungdomar sover med mobiler under kudden”.
Det är den mest otrygga formen av alla tidsbegränsade anställningar och i branscher som sysselsätter många unga utnyttjas det mest. I detaljhandeln och den kommunala sektorn har tre av tio tidsbegränsad anställning. I hotell- och restaurangbranschen (krogbranschen dessutom kraftigt skattesubventionerad) är det fyra av tio.
Det är visserligen korrekt att det finns ett visst behov av flexibilitet i antalet anställda, eftersom efterfrågan går upp och ner och därtill är starkt säsongsbetonad. Men det försvarar på intet sätt förhållandet att regeringen har underlättat för arbetsgivarna att överutnyttja allmän visstid. Så sprider sig otryggheten. Den innebär ständig jour vid telefonerna, när man måste jaga fler arbetade timmar för att kunna försörja sig.
Många som kan vittna om missförhållanden på arbetsplatser driver inte sina krav via facket utan håller tyst, rädda att inte få fortsatt visstid, utan ratas som besvärliga. Det finns alltid en ny att flöjta in från gatan som ersättare för den som sticker upp lite för mycket.
Vad Reinfeldt och hans avgångna regering med den allmänna visstiden gjorde var att ändra balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Inte nog med detta. Det går nämligen att stapla visstidsanställningarna på varandra, något som EU-kommissionen upprepade gånger kritiserat. Ändå fortsätter detta uppenbara missbruk som tjänstemannafacket TCO påtalat, bland annat under Almedalsveckan. Sedan länge är det också ett stående krav i de centrala förhandlingarna att visstiderna ska övergå i fasta jobb efter en tid.
Så sent som i valrörelsens slutskede försökte den nu avgångna arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) dribbla bort frågan och be Statistiska Centralbyrån att kartlägga om det förekommer något missbruk. Jo, tjenare. Det var inget annat än en ren och skär avledningsmanöver, eftersom de fackliga organisationerna sedan länge tagit fram klara belägg på hur utbrett överutnyttjandet är. Sverige riskerar att dras inför EU-domstolen för sitt trotsande rörande staplade allmänna visstider. Det är för Sverige och den svenska modellens rykte ett synnerligen skämmigt läge som regeringen Reinfeldt försatt oss i. När avgångna statsrådet Svantesson med len röst sade att det ska vara schysta villkor på svensk arbetsmarknad hycklade hon bara så länge det här systemet och missbruket tillåts bestå. I sitt handlande avslöjade hon sig och drog in det sista sig inte ens för att försöka dribbla med statistiken och påstå att inte visstiderna ökat. Därför var det bra att hon och regeringen fick respass.
Det finns ett antal goda motiv för arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och statsminister Stefan Löfven att redan nu i höst skriva en proposition som mönstrar ut allmän visstid ur LAS med början redan från januari 2015!