Krönika
Jag är äldreäldre och följer nyhetsflödet med dimmiga ögon i radio/tv såväl som i lokalbladet och ser skrämmande bombastiska rubriker om Anställda som larmar äldreboende. Jag vet inte vad jag skall tro. Under året har media hamrat in äldreboendet Tingsbrogården i min skalle.
Vad skall jag som gamling rätta mig efter? Vad är överdrivet eller verklighet? Vi är olika mottagliga för information och desinformation. När problem blir förvrängda blir det lätthänt att lösningar inte hjälper. Vi har ett önskemål om att få veta vad som är sant, annars tror vi på det som stämmer med det som vi redan tycker.
Vår ö är liten. När gotlänningar upplever konkreta försämringar i sin vardag kan man enkelt skylla ifrån sig på nämnder, men man skall akta sig för att kasta skit på tjänstemän för de utövar bara vad de är ålagda av politiken.
Politiken i dag är lika med EU-regler och en begränsad, ja kanske nedskuren, ekonomi som skall räcka till allt som personal och brukare kanske har varit vana vid. Vi är inte där längre. Hur påverkar det oss alla vare sig vi är personal eller brukare?
Min dotter vill flytta mig till ett korttidsboende för omsorg dygnet runt. Kan jag lita på den omsorgen? Kan problemen i äldrevården vara påhittade eller kanske förvrängda? Men dine töisar, da? en fråga jag ofta får. Vi föder inte barn längre för att bli omhändertagna av dem på ålderns höst.
Som gamling lyssnar jag till mina närmaste vars kunskap mestadels kommer från deras vänner eller telefonappar och influerare som söker uppmärksamhet.
Jag inser i dag att det är lika lätt att sprida sanna uppgifter som felaktiga. Men varifrån kommer de sanna uppgifterna? Hur skall jag känna mig trygg i en värld där man uppifrån högsta ort tillåter Sverigedemokraternas trollfabriker och det i världen ständigt sprids så kallade ”fake news. Många av oss har fortfarande tillit till lokala medier när föreningslivet mer eller mindre upphört.
Jag inser att vi har ett så kallat ö-läge där vi alla från barnomsorg till äldrevård påverkas av neddragningar, och också arbetskraftsminskning på samtliga nivåer. Vi är vana vid välfärd och hjälp från offentligheten. Det som var en gång, är icke mer.
Nu har vi en moderat regering som successivt drar ner på välfärden, där personal har haft större utrymme i sitt arbete och kanske tillåtits göra lite som de ville. Nu känner personal av en skillnad när ekonomin inte räcker till, där arbetstiden stramas åt.
När Göran Persson som statsminister drog åt svångremmen var vi som medborgare fortfarande solidariska. Sociala medier var ännu inte utvecklade. Många inom vården fick gå och blev arbetslösa.
När gruvarbetarna i Kiruna strejkade 1971 för bättre arbetsvillkor då vek sig finansminister Sträng. Idag demonstrerar vi inte längre solidariskt för vår arbetsrätt, man säger upp sig.