Krönika Rödplister i maten. En 80-åring fattar ingenting. Vietnam och hjälpsamma Sundre-bor. Dags att lägga av?

En längre tid har jag tjatat om att jag snart fyller 80 år.

Nu är det inte längre snart.

Jag är 80.

Lovade i förra krönikan att lämna en rapport om rödplister i maten. I vår gräsmatta är det just nu nästan mera plister än gräs och det är ju synd om de rödlila blommorna bara ska stå där och vissna. Jag plockar några deciliter, men hittar bara ett recept. Rödplisterlasagne. Dock saknar skafferiet lasagneplattor och affären är stängd, så det blir istället vanlig pasta med plister blandat med lök, krossade tomater och olivolja. Gott.

Jag ska göra ett försök till. Rödplisterlikör. Likör kan man göra på praktiskt taget allt växande i naturen.

Klart för provsmak någon gång i oktober.

Födelsedagen firade vi, mina fem barn och jag, på ett vandrarhem nära Trosa i Södermanland. Jag vill gärna berätta vad de gav mig i present. Inte ens om jag gissat tusen gånger hade jag i förväg kunnat gissa. Jag fick två datorfiler. En med alla mina diabilder, som legat i några plastkassar i ett förråd och en fil med samtliga artiklar jag skrivit under mina femton år som reporter på Aftonbladet och Expressen.

Aldrig kunde jag ana att det blev så många spaltmeter (kilometer?). Jag har ögnat igenom de flesta rubrikerna och gjort en första prioriteringslista.

Artiklarna från kriget i Vietnam hamnar högst upp på listan över reportage som betytt mycket för mig. Som yrkesman och människa. Men helst ville jag resa runt i Sverige och skriva om helt vanliga människor och deras vardag. Reportage som numera sällan görs, varken i rikspress eller lokal media.

Roligast? Utan tvekan reportagen om Johanssons 60-årskalas i Slite 1947 och om Sundre-bornas helhjärtade engagemang när smuggelfartyget Mila gick på grund vid Hoburgen 1935. Dunkar med 63 000 liter sprit flöt i land. Alla ville hjälpa till.

På ett hotellrum i Västervik bläddrar jag igenom en drygt ett år gammal damtidning. Och hittar uttryck som ”fuktbombar”, ”puffar av” och ”Maximera upptaget av ingredienserna i din sheetmask!”. Fattar ingenting och det kan man nog heller inte begära av en nybliven manlig 80-åring. Men jag har en fråga:

Varför ser fotomodeller alltid så sura och uttråkade ut, de ler ju aldrig? Än mindre skrattar.

80 år och 20 av dem som måndagskrönikör i GT. Kanske är det dags att lägga av? Vad finns mer att skriva om än det redan skrivna? Om fiske, den absurda militära upprustningen av Gotland, varpan, midsommarpotatisen, Sverigedemokraterna, mina resor, fotbollsmatcherna på Fiket, bastun... Och med tanke på den svenska manliga medellivslängden (80,7 år) har jag nu bara ett högst begränsat antal krönikor kvar att skriva. Ja, kanske bör jag lägga av.

Men vill jag?

bison.gotland@telia.com