När jag vid åttatiden, klädd i morgonrock och nakna ben nedstuckna i stövlar, går ut för att hämta tidningen, möts jag av fåglarnas första vårkvitter.

Ljudet är så starkt att jag tydligt hör det även utan hörapparat.

Inte helt oväntat får jag skäll för min envetna och nu fleråriga kritik av den militära upprustningen på Gotland.

F.d yrkesmilitär på Gotland: ”Bernt “Bison” Nilsson, vakna upp och se Dig omkring hur det ser ut i vårt närområde borta i de båda oblasterna Donetsk och Luhanska. Sedan annekteringen av pro-ryska rebeller, med stöd av ryska förband, våren 2014, har 13 000 människor fått sätta livet till.”

Pålle: ”Du vill kanske försvara Gotland med slangbåge?”.

91:an Karlsson: ”Är du mutad av Putin?”.

Och ytterligare några, alltför ordrika för att citera. En enda, av sammanlagt åtta, tycker som jag:

Wera: ”Fint att du tar upp det militära vansinnet! Har det varit fred för länge för en del karlar? Vi skulle behöva en Kvinnornas motståndsrörelse. Och jag som tycker så bra om karlar i allmänhet”.

Den svenska journalisten Magda Gad rapporterar från Afghanistan om kvinnornas situation:

”Globalt är majoriteten av de som begår självmord män, men i Afghanistan är 80 procent av de som tar livet av sig kvinnor.”

Under en eftermiddag ser jag samtliga sex avsnitt av SVT:s realityserie ”Nedsläckt land”. Tio deltagare, Levi Bengtsson från Follingbo är en av dem, får under elva dagar försöka klara sig i ett samhälle helt utan el.

När jag sett klart är jag än mera säker. Gotland och Sverige, ja vilket land som helst, behöver inte kanoner. När, eller mera troligt, om kriget eventuellt kommer behövs istället ett starkt civilförsvar, som rycker ut när lamporna slocknar, vattnet slutar rinna i kranarna, radion tystnar, affärerna tvingas stänga, tågen står stilla... På detta borde istället kanonmiljarderna satsas.

Jag vill passa på att förklara varför jag är en sådan rabiat motståndare till all militär upprustning. Jag har varit ute i tre krig. Vietnam, Biafra och Jordanien. Jag har hört ljudet av granaterna, sett byggnader rasa samman, kroppar som slungas upp i luften och sedan sönderslitna i groteska ställningar blivit liggande på marken, jag har grävt i rykande ruiner efter överlevande, jag har burit döda och lemlästade barn... Aldrig någonsin har kanoner skapat en tryggare och bättre värld.

Aldrig!

Känner att jag måste lugna ner mig med något annat, mera jordnära. Hittar en sparad notering i Reservlådan i min dator. Varför jag sparat den vet jag inte, kanske omedvetet ämnad för just ett sådant här upprört tillfälle.

”Har jag någonsin ätit medisterkorv? Finns dessa korvar fortfarande? Om inte, varför? Angelägna frågor i en orolig tid.”

Och allra sist: Finns det fortfarande kvittrande vårfåglar på Tofta skjutfält?

bison.gotland@telia.com