I korsningen Sveavägen/Tegnérgatan i Stockholm ligger det en matvarubutik (vilken kedja? Nej, nej, ingen smygreklam i redaktionell text – lite har man väl lärt under några år som krönikör). I nästan 30 år bodde jag i kvarteret intill och besökte den oftast flera gånger per dag (som singel i storstan åker man inte till stormarknaden i gång i veckan).

Häromveckan hade jag – för första gången på cirka 15 år – ärende till butiken. Man har så klart flyttat på en lite hyllor och kassorna är också flyttade och helt nya – men jag känner igen mig. Jag känner också igen den röst som plötsligt utropar ”DU! VAR HAR DU VARIT!”. Igenkännandet är direkt men vad svarar man? Jo, ”jag har varit 12 år i Visby”. Här blev det faktiskt en kram. Sedan ett treminuterssamtal om väder och vind och hejdå.

Hon har jobbat i butiken alla de nästan 30 år jag har handlat där. Vi har nog träffats åtminstone tre gånger i veckan (med lite avbrott för semestrar och resor) och vi har nog varje gång talat med varandra i cirka tre minuter; vi är båda tämligen socialt utåtriktade, verbala och har samma känsla för dräpande ironier. Jag vet inte vad hon heter och jag tror inte hon kan mitt namn. En mycket ytlig bekantskap med andra ord. Men, stopp där. Nu började jag fundera. Hur många andra människor har jag talat med i tre minuter, tre gånger i veckan, 52 veckor under 25 år (195 timmar)?

I detta funderande började den ena efter den andra falla ifrån. Till slut hade hon i butiken endast sällskap av min hustru.

Under en livstid hinner vi med många möten med andra, många korta möten, många enstaka möten som aldrig upprepas. Men också långa, mycket långa och intensiva, möten som också upprepas – under en viss kortare och längre tid. Men sedan dessa mycket korta, men under lång tid upprepade möten. Vi har också alla enstaka möten; en gång sedan aldrig mer. Vissa sådana – om än få – kan ha den största betydelse för oss. Och alla dessa möten av helt olika slag har betydelse; olika betydelser av olika vikt. Men, som sagt – betydelse. Det kanske är värt att begrunda lite djupare. Att ta plats i någon annans liv är en bekräftelse och tillgodoser vår längtan efter att få finnas till.