Jag läser i en bok av Anna-Kajsa Hallgard att skogen runt gården var världens gräns. Så var det när jag växte upp, skogen runt gården var gränsen och utanför den kom man sällan. Några gånger per år hände det att man fick lämna den lilla världen för den stora. Det var till exempel när man skulle till ögonläkaren i stan, det var en stor händelse. Tyvärr var mina ögon alltid preparerade med ett pupillvidgande preparat, typ belladonna, inför undersökningen så man såg ju ingenting av Visby. Ringmuren var bara ett suddigt blurr men som jag minns det var man nöjd ändå när man ledsagades runt där.

Ett annat tillfälle då man fick lämna den lilla världen för den stora var baggauktionen. Den gick av stapeln ute på Österby och det var årets största händelse, om man frågade min far. Och visst var det festligt, innan auktionen gick man runt och tittade på alla baggar, pappa kände och klämde. Och sedan var det dags att hålla middag, eller det som idag kallas för att äta lunch. Det såldes mat till besökarna. Det var alltid samma meny, lammsmäckor med brunssås och det kändes otroligt lyxigt att få äta på servering. På eftermiddagen började själva auktionen och det var ganska läskigt, dels var det hetsigt med alla baggköpare som bjöd över varandra men sedan var vi barn strängt tillsagda att inte röra oss eller sträcka upp handen:

– Rör ni på er kan auktionisten tro att ni ropar på en bagge och det kan bli katastrof, deklarerade farsan.

Så där satt man, blick stilla och livrädd för att ropa in något smålockigt med ullben som farsan absolut inte ville ha. Dagen efter auktionen var det alltid en stor bild i dagens tidning från publikhavet på auktionen. Och där i mitten, alldeles inklämd bland alla vuxna och helt skräckslagen, satt jag.

En lite kortare utflykt som man kunde snika sig till var att åka med till Tore i kvarnen. Pappa körde dit spannmål som sedan krossades till djurfoder. Det härliga med den här utflykten var att man fick åka på vagnen bakom traktorn. Man satt på jutesäckarna med säd och såg landskapet susa förbi. Väl framme i kvarnen skulle farsan alltid prata med Tore och då fanns det tid att smyga runt i den väldiga kvarnen.

Världens gräns har idag sprängts för länge sedan. Det är bra ur massor med synvinklar men på ett sätt har livet på landet blivit tuffare, vi förväntas åka mycket mer. Just det där med att flänga runt i bil mår jag inte så bra av längre men idag ska jag nog göra ett undantag, det är ju baggauktion i Sjonhem! Och vem vill missa det?