Vi sitter vid köksbordet och fyller i papper till Migrationsverket, en av våra pojkar och jag. Nu är allt hopp ute, det återstår bara att återvända till hemlandet. Det vi försöker med nu är att förskjuta processen lite, det är ju så oroligt i Afghanistan, en krigszon.

Killen har varit en del av vår familj i snart tre år nu. Han är en av alla de ensamkommande som det ständigt debatteras om. Tre år, så lång tid har det tagit för Migrationsverket att bestämma att killen inte ska få stanna hos oss. Under den tiden har han lärt sig utmärkt svenska, blivit en del av vårt samhälle, blivit en del av vår familj. En människa som vi älskar.

När han kom till oss var han en liten, rund 14-åring som brukade skrämma slag på mig genom att klättra högt upp i stora träd. Att spela FIFA fotbollsspel och äta min klyftpotatis med brunsås var andra favoritsysselsättningar.

Idag är killen som sitter mitt emot mig tunn och tärd. Blicken har slocknat. De senaste månadernas ovisshet har tagit hårt på honom. Axlarna har åkt ner och mimiken är stel. Tror sjutton det, inget barn ska behöva gå igenom det han går igenom. Migrationsverket har skrivit upp hans ålder och anser att han är 18 år nu och ska lämna landet.

Jag tänker på företrädaren för SD på Gotland som i en intervju fick frågan om de ensamkommande, han svarade då: ”Var är fruarna? Barnen?” och syftade väl till att det är vuxna män det här handlar om. Det är så cyniskt. Elakt. Det är att trampa på mig och min familj. Vår lille kille har ingen. Mamman dog när han var nyfödd och pappa och storebror dog i strider med talibanerna när de intog byn. Det finns ingen som tar emot honom i Afghanistan, ett land han knappt längre kommer ihåg.

Och även om man är myndig, vilken 18-åring är mogen att ensam resa till ett krigshärjat land? Jag har precis varit i Uppsala och installerat vår 20-årige son i studentrum. Sett till att han har mommos hemlagade lingonsylt i kylen och en mössa att ta till då det snart blir kyligare morgnar. Det här är oro nog för en mor. Att då behöva skicka ett annat barn till Afghanistan gör att man håller på och går sönder.

Vi kämpar oss igenom blanketten, killen och jag. Han avbryter hela tiden för att säga saker som: ”Det är bättre om man dör här, i Sverige. Talibanerna hugger ofta av armarna av folk, då kan det ta flera dagar att dö.” Jag sväljer ner gråt i bröstet. Försöker fortsätta. Killen: ”Jag funderar ofta på att gå ut i vattnet, som när man badar, och inte komma upp igen. Det är nog det bästa sättet.”

Sverige, vad håller vi på med?