Det är några dagar innan julafton och den stilla friden ska precis lägga sig över gården. Men lugnet hejdar sig när vi hittar några sjuka tackor i besättningen. De kan inte stå på sina klövar utan ligger ner och krampar konstigt.

En dålig grej med lamm är att de inte talar om när de känner sig sjuka. Tvärtom mörkar de sin sjukdom in i det längsta, tills det inte går längre. Det är ett arv från när de levde på savannen och var bytesdjur, då gällde det att inte visa sig svag för rovdjuren. Därför är det så att när man väl hittar ett sjukt lamm så är de ofta redan döende och då är det svårt att behandla dem.

Det är hemskt när djuren är sjuka. Dels så lider man med dem men sedan så är det ett stort ekonomiskt avbräck också. Någonstans inom mig så tänker jag att det är vår tur nu. Vi har varit väldigt förskonade från sjukdomar på lammen, ingen diarré, inga lunginflammationer och knappt någon juverinflammation alls.

Vi ringer ut veterinären som konstaterar att tackorna har fått listerios, en hemsk sjukdom där de blir halvsidesförlamade. Listeria är en jordbakterie som är ganska vanlig. Får lammen i sig bakterien, kanske via ensilagen, och de har nåt litet sår i munnen där bakterien kan gå in, så blir de sjuka.

– Listerios är en oturssjukdom, säger veterinären som försöker trösta mig när jag gråter.

Det är vid sådana här tillfällen som jag hatar att vara småföretagare. Ansvaret känns tungt och det är vi som får ta den ekonomiska smällen. Hur många fler kommer att bli sjuka? Tänk om alla tackor kastar så det inte blir några lammungar i år? Då blir det ju inga inkomster. Kanske är det något fel på ensilagen och vi måste köpa nya balar och i år med foderbristen finns det väl inga balar att köpa?

Ibland framställs företagarna som några som skor sig på andras bekostnad, som skär guld med täljkniv. Det är mycket snack hit och dit om företagare och om hur bra de har det. Nu är vårt företag litet och vi har andra jobb att falla tillbaka på men jag skulle helt ärligt gärna byta bort ansvaret när man hamnar i sådana här situationer. Jag skulle aldrig klara den oro det innebär att driva ett stort företag där många människor är beroende av att man drar in pengar till löner. Så blir det torka och man kan inte skörda, lammen blir sjuka och det blir inga lammskinn att sälja och nej vilken ångest!

Nu verkar det som sjukdomen har lugnat av och vi hoppas att det håller i sig.