Jag är inte direkt imponerad av hur den svenska skolan fungerar. Om detta har jag skrivit förut.

I grund och botten anser jag att det mesta började gå snett när skolan kommunaliserades, och föll offer för de stora skillnader som finns mellan landets kommuner när det gäller ekonomi, prioriteringar och kompetens.

Men nu är vi där vi är, något förstatligande av skolan är inte uppe för diskussion.

Vad som däremot är ett hett ämne är lärarnas situation, deras arbetsbelastning, mandat och möjligheter.

Min krönikekollega i Gotlands Allehanda, Anna Wennblad (själv lärare) skrev härförleden en utmärkt text (läs den HÄR) om det jag kallar för flumskolan där katederundervisningen är borta sedan länge. I takt med att undervisningsformerna har förändrats har även lärarnas mandat och pondus minskat. Bristen på respekt för lärarna och deras kompetens är för liten från i princip alla – elever, föräldrar och beslutsfattare.

Nu har alliansen lyckats prata ihop sig och ställer krav på regeringen att införa ordningsbetyg, eller omdömen, i högstadiet och på gymnasiet.

Naturligtvis anförda av Jan Björklund i Liberalerna vars ständiga mantra ”ordning och reda” är svårt att säga emot. Alla vill ha ordning och reda.

Men frågan är om ordningsbetyg är rätt väg att gå.

Jag tror inte det, av flera anledningar.

För det första skulle det lägga sten på börda för en redan till sammanbrottets gräns pressad lärarkår. Ytterligare en sak att dokumentera, motivera, följa upp och utvärdera. Ingen ska tro att ett ordningsomdöme bara är något som skrivs ihop under en kafferast.

Dessutom ska det göras på alla elever, även de som inte bidrar till oordningen och oredan, vilket är den stora majoriteten.

Lägg sedan till att detta måste bli likadant överallt, alla måste följa samma standard, omdömen får inte spreta mellan olika skolor. Då har du ett mer än digert arbete framför dig.

Lärare använder i dag skrämmande liten del av sin arbetstid till det de faktiskt ska göra – lära ut saker. Istället binds de vid skrivbord i arbetsrummen för arbetsuppgifter som torde ligga väldigt långt ifrån anledningen till att de valde yrket en gång.

Men ännu viktigare, de elever som faktiskt skapar oredan, de som stör och inte följer regler. På vilket sätt blir de hjälpta av att få svart på vitt att de är oroshärdar? Kommer de att läsa detta och ändra sig, eller blir det bara ännu en självuppfyllande profetia?

Om man ska hårdra det hela så är det inte alls alltid deras fel att det gått snett. Bakom dessa elever finns en hel rad vuxna människor som uppenbarligen misslyckats. Men det är eleven som får underkänt.

Att skapa ordning och reda i skolan görs inte genom att skapa ytterligare stigman för redan utsatta barn och ungdomar.

Pengarna, kraften och ansträngningarna borde istället läggas på att återupprätta lärarnas status. Att skapa skolmiljöer som klarar av att ge alla elever förutsättningar att klara undervisningen.

Att tidigt kunna fånga signaler om vad som inte står rätt till och sätta in åtgärder och resurser.

Men det här är dyra saker att göra. Det kostar pengar. För fattiga kommuner lär det inte bli prioriterat med resurser och stöd när det ska sparas miljarder.

Därför är det en lättare väg att införa ordningsbetyg och morskt slå sig för bröstet och säga att nu jäklar anamma, nu skapar vi minsann ordning och reda i skolan.

Att det inte får annan effekt än att färre vill bli lärare, och fler barn stämplas som misslyckade spelar mindre roll.

Veckans lista gör comeback efter drygt sex år! Här är fem bra saker just nu.

1) Våren, som förvisso fick ett litet bakslag denna vecka, men ändå. Jag har premiärgrillat, och det har druckits vin på uteplatsen.

2) Gråbo 92. Kompisgänget spelade hem titeln i innebandyns GFL large i helgen som gick efter finalseger mot Follingbo Flyers.

3) Serien "The Americans" på Netflix.

4) Hemgjort knäckebröd. Kan aldrig ersätta ostbågar fullt ut, men bättre än riskakor.

5) Två roliga resor inplanerade, en till New York och en till Stockholm. Maj blir en bra månad!